Kyrkans tidnings tidigare chefredaktör Ingvar Laxvik har samma inställning som Frimodig kyrka. Svenska kyrkan bör verka för civiläktenskap.
Följande skriver han i Kyrkans tidning:
Konstigt om vigseln i kyrkomötet
Kyrkomötets hantering av vigselfrågan är besynnerlig, principiellt konstig och teologiskt mycket tveksam.
Det ser ut som om man glömt att vigselbehörigheten inte längre är knuten till prästvigningen. Numer måste kammarkollegiet förordna vigselförrättare om vigseln skall få juridisk verkan. Vill kyrka n verkligen tvinga sina präster att bli statstjänstemän?
Vilka är de bärande motiveringarna för sådana tvångsåtgärder? Principiellt, teologiskt, mänskligt?
Och hur är det med logiken? Svenska kyrkan har skilts från staten. Varför ska den då i just det här avseendet odla en fortsatt statskyrklighet?
Jag satt i kyrkomötets organisationsutskott när skilsmässan organiserades. Jag minns inte att vigselfrågan någonsin aktualiserades. Det blev som det blev på grund av ett förbiseende, det är min minnesbild. Om någon som var med i utskottet då kan visa att jag har fel så gör det.
Om jag har rätt ska då kyrkan fortsatt leva med det förbiseendet?
Kyrkan kan i egen rätt och kraft viga människor vid varandra ”inför Gud och denna församling” om vi får en civilrättslig ordning. Då kan man också kräva att alla präster ställer upp. Men att i dagsläget fordra av prästerna att de skall fungera som statstjänstemän och tåla åthutningar av kammarkollegiet för administrativa försumligheter (det skedde häromåret) är klent motiverat.
Kyrkan bör istället verka för att vi får civiläktenskap i Sverige. Staten bör omvandla hindersprövningen till en registrering av äktenskap och låta kontrahenterna välja kyrklig vigsel eller annan högtidlighet – om de vill. Varför ska staten bekymra sig om ceremonierna?
Släpp och slipp ledbandet!
Ingvar Laxvik