Strukturutredningen på nytt

Av Jan-Anders Ekelund 31 May 2011 om: Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Organisation, Partipolitisering, Struktur, Svenska kyrkans identitet

Diskussionen börjar nu att komma igång kring strukturutredningen. Jag har skrivit om den tidigare. Är strukturutredningen lösningen på Svenska kyrkans problem? Tyvärr så tror jag inte det, det hjälper inte att det är en enig utredning. Församlingsbegreppet måste bli tydligare, partipolitiseringen måste upphöra och det måste ges möjlighet att få välja församling. I nästa nummer av Svensk Pastoraltidskrift (SPT) har teol. dr och kyrkomötesledamoten för Frimodig kyrka Kjell Petersson skrivit en bra sammanfattning av utredningen. Redan idag publicerar vi Kjells sammanfattning.

På uppdrag av 2007 års kyrkomöte tillsatte kyrkostyrelsen i maj 2008 en utredning
med syfte att skapa organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift – undervisning, gudstjänst, mission och diakoni. Utredningen, som bestått av representanter för de olika nomineringsgrupperna i kyrkostyrelsen, är enig i sina förslag. Det färdiga förslaget har fått namnet Närhet och samverkan, och det finns tillgängligt på Svenska kyrkans hemsida. Det finns även en tryckt upplaga. Förslaget ska nu gå ut på en bred remiss fram till början av december 2011. Kyrkostyrelsen förväntas sedan lägga fram en skrivelse till Kyrkomötet 2012 som har att besluta om kyrkostyrelsens förslag. Om allt går som det är tänkt kommer den nya organisationen att gälla från den 1 januari 2014.

Bakgrunden till förslagen
Det är flera omständigheter som bidragit till att kyrkomöte och kyrkostyrelse velat ha en utredning och förslag till en ny organisation. Den pågående folkomflyttningen, som gör att landsbygdsförsamlingarnas folkmängd minskar, och de många utträdena ur kyrkan gör att nuvarande organisation måste ses över. Dessutom har man velat få till stånd en förenkling av den lokala organisationen, med dess många olika nivåer: samfälligheter, pastorat och församlingar. I framtiden ska det bara finnas ett lokalt val, till kyrkofullmäktige. Enligt utredningen, s. 234, är det vidare ett problem med en organisatorisk modell där verksamhetsansvar, som idag ligger i församlingen, och resursansvar, som idag finns i pastoraten, är separerade. Det är så det är idag i flerförsamlingspastoraten. Till detta kommer krav från statsmakterna att det från 2018 endast ska finnas en huvudman för begravningsverksamheten i varje kommun. Vidare har vissa nomineringsgrupper, och då särskilt de politiska partierna, svårigheter att få fram kandidater till lokal nivå.

Utredningens förslag
Det är på tre områden som utredningen har synpunkter och förslag. Det första gäller en förenklad organisation och ledning för församlingar/pastorat. Det andra handlar om att flytta ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna till stiften. Och det tredje, slutligen, innebär att man vill intensifiera arbetet med gemensamma administrativa system i kyrkan.

Att skapa gemensamma administrativa system är knappast kontroversiellt. Gemensam kontoplan, ett lönehanteringssystem som används överallt, system för e-post och meddelanden som är desamma, gravregistrering, bokningssystem – allt detta tillhör förändringar som är nödvändiga. De synpunkter man kan ha är att de administrativa system som ska användas ska vara enkla att använda och att de ska ha prövats tidigare.

Stiften tar över kyrkorna
Inte heller förslaget att stiften ska ta över ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna är mycket att säga om. Modellen har redan prövats på Gotland, där vården av öns alla kyrkobyggnader sköts gemensamt. Fördelen med ett sådant system är att stiften kan anställa byggnadskunniga personer som har kontinuerlig tillsyn över alla kyrkobyggnader. Det blir också en utjämning av kostnaderna, så att alla kyrkomedlemmar i ett stift kommer att få betala lika mycket för vård och underhåll av kyrkorna. Eftersom stiften tagit över församlingarnas jord och skog kan man tycka att det är naturligt att stiften tar på sig kostnader från församlingarna. Stiften har redan idag hand om fördelningen av det statliga stödet till kulturminnesskyddade kyrkor. Utredningen räknar med att stiften kommer att behöva ta ut ytterligare 8 öre i kyrkoavgift. Men frågan behöver övervägas ytterligare så att det lokala engagemang som ännu finns i många församlingar inte urholkas. Det är tänkt att denna nyordning ska träda i kraft den 1 januari 2015.

Församlingarna ska även i fortsättningen äga sina egna kyrkor och svara för kostnaderna för driften av kyrkorna. På grund av folkomflyttningen och det ökade utträdet får man räkna med att vissa kyrkobyggnader kommer att stängas eller läggas i malpåse, eftersom pengarna inte kommer att räcka till alla. Här kommer det säkerligen att bli konflikter mellan stiften och lokala intressen. Ingenstans vill man att den egna bygdens kyrka ska stängas. I utredningen sägs att det alltid kommer att fordras församlingens/pastoratets godkännande innan den ena eller andra åtgärden genomförs. Man kan befara att det här mer handlar om fromma förhoppningar än om en framtida krass verklighet. Man skulle önskat en passus om att det inte blir några nedläggningar av de kyrkor där människor verkligen samlas till gudstjänst, att kyrkor som används till det de är byggda för kommer att hållas öppna.

Den lokala organisationen
De stora förändringarna gäller den lokala organisationen. Utredningen föreslår en organisation med enbart församlingar eller pastorat. Huvudpunkterna i förslaget är:

1. Flerpastoratssamfälligheterna tas bort och övergår till att bli pastorat. Berörda av detta är bl.a. Göteborg och Malmö, som har stora samfälligheter, som består av flera pastorat. Så omfattar Göteborgs kyrkliga samfällighet 29 pastorat, de flesta med en församling. Anledningen till att man vill ha bort samfälligheter med flera pastorat är att dessa enheter saknar en gemensam pastoral ledning. Det betonas på flera ställen i utredningen hur viktigt det är att det pastorala perspektivet får större utrymme. Detta tror man säkras genom att kyrkoherden i varje pastorat är den högste ansvarige. Det betyder i sin tur att de mäktiga kanslicheferna blir lite mindre mäktiga, eller om man vänder på resonemanget, att kyrkoherdarna blir mer av kanslichefer.

2. Den grundläggande enheten är församlingen, eller församlingar som slutit sig samman i pastorat. Det lokala val som kommer att finnas kvar är valet till kyrkofullmäktige i församlingen/pastoratet, och kyrkofullmäktige kommer i sin tur att välja kyrkoråd. Alla nuvarande nämnder försvinner, utom valnämnden. Det innebär att ett antal kyrkogårds- och fastighetsnämnder kommer att försvinna – kyrkorådet kommer att fatta alla beslut själv.

3. Församlingarna kommer att finnas kvar, men de har fått en mycket underordnad ställning, utom i de fall då församlingen inte gått samman med andra församlingar i ett pastorat, det som idag kallas enförsamlingspastorat. Pengarna finns hos pastoratet, det är där besluten fattas och det är pastoraten som är arbetsgivare. Möjligheten för församlingar i ett pastorat att själva anställa medarbetare försvinner.

4. Församlingarna i ett pastorat kommer att ha ett församlingsråd. Detta råd, som ska bestå av minst fyra personer, utses av pastoratets kyrkofullmäktige. I församlingsrådet är kyrkoherden självskriven, eller någon annan präst som fått uppdraget på delegation. Uppgifterna för församlingsrådet kan skifta, det beror på vad kyrkorådet vill delegera. Konstruktionen påminner om de distrikt med distriktsråd som en gång växte fram under småkyrkorörelsens glansdagar. För att bli vald till ledamot av församlingsrådet är det inte nödvändigt att tillhöra församlingen, men man måste vara skriven i det pastorat församlingen är en del av. På så vis har man försökt tillfredsställa de grupper som vill ha en friare församlingstillhörighet.

5. På flera ställen i utredningen talas om hur viktigt det är att församlingarna finns kvar som särskilda storheter, och så kommer det att se ut på papperet. Församlingarna bildar någon slags bas. Men då församlingarna inte är tillräckligt stora måste de gå samman i pastorat, och då flyttas besluten till pastoraten. Det betonas flera gånger i utredningen att pastoraten inte enbart är administrativa enheter, utan även pastorala enheter. Det är på pastoratsnivå som församlingsinstruktionen ska fastställas. Det är sedan kyrkoherdens och kyrkorådets uppgift att delegera lämpliga uppgifter till de församlingar som ingår i pastoratet.

6. Idag är det ett krav att varje församling ska ha en huvudgudstjänst varje vecka. Visst kan man få dispens från detta krav, men det är ändock huvudregeln. Enligt utredningen faller kravet på söndaglig gudstjänst för de församlingar som ingår i ett pastorat. Det som krävs är att man ska fira de gudstjänster som anges i församlingsinstruktionen. Och om nu pastoratet är den pastorala grundnivån, kan det mycket väl bli så att en församlings gudstjänster kommer att inskränkas till musikgudstjänster, veckomässor och helgmålsböner.

En modell ovanifrån
Det man således har gjort i utredningen är att man konstruerat en modell, som uppfyller kravet på att vara (ekonomiskt) bärkraftig, även om medlemstappet fortsätter. Sedan har man tagit intryck av den förhärskande trenden att skapa större enheter, eftersom stora enheter har låga administrativa kostnader per medlem. Man låter församlingarna som geografiska enheter finnas kvar, men församlingsbegreppet är i mycket tömt på sitt innehåll, kvar finns verksamhetsdistrikt.

Församlingar i betydelsen människor som firar gudstjänst tillsammans spelar en mycket marginell roll i utredningen. Och det är på denna punkt som jag är mest kritisk. Det intryck man får är att man skapat en modell ovanifrån och sedan lagt den som ett raster över riket. Hur många församlingar/pastorat som ska finnas i framtiden säger man inget om, det får visa sig efterhand. Men överallt i stiften pågår utredningar om sammanslagningar av församlingar och pastorat. I Lunds stift är riktmärket att enprästpastoraten ska bort, och att församlingar/pastorat ska ha minst 10 000 medlemmar. På många håll tycks det som om målet är att det enbart ska finnas en församling/pastorat i varje kommun.

Våga tänka nytt
Här måste det till ett nytänkande. Och utgångspunkten för nytänkandet är att det finns människor som vill fira gudstjänst tillsammans, att det finns en gudstjänstfirande församling. Mer än något annat är kyrkan en personstruktur. Gudstjänsten är basen och där det finns människor som vill fira gudstjänst, där är det stiftens uppgift att ställa kyrkobyggnad och präst och musiker till förfogande. På de allra flesta håll kommer detta att ske i de territoriella församlingar som hela landet är täckt av. Men det kan också vara så att det bildas motsvarigheter till det som i Danmark kallas valgmenigheder. Samarbetskyrkorna med EFS är exempel på detta. Ett annat exempel är S:ta Clara kyrka i Stockholm, där man bildat en förening som har ansvar för de anställda och för verksamheten. Domkyrkoförsamlingen i Stockholm står för lokal, man hyr ut kyrkan för en krona om året. Att utredningen inte diskuterat exemplet S:ta Clara visar hur hårt man sitter fast i det gamla territoriella mönstret. På samma sätt som friskolor gett nya impulser till den gamla kommunala skolan, skulle valgmenigheder kunna stimulera till nytänkande och nyansatser. På ett plan är man inom utredningen medveten om att här finns en problematik och en utmaning, t.ex. på sid 226: »Det är en utmaning att kunna behålla det lokala engagemanget trots större enheter». Men längre än till fromma förhoppningar kommer man inte. Inte heller talas det om vikten av att bygga församlingar, det är som om det räcker med att det finns en tjänsteorganisation.

I väntan på sådant nytänkande skulle mycket vara vunnet om man återupplivade kyrkstämman. På kyrkstämman väljer de som firar gudstjänst i en viss kyrka, sitt församlingsråd. Där kan gärna sitta med en representant från kyrkorådet. Tillsammans med församlingens präst (och övriga anställda) ansvarar församlingsrådet för det som sker i församlingen. Resurserna står pastoratet för.

En sådan organisation skulle innebära ett steg bort från den enhetlighet som präglar Svenska kyrkan idag, i riktning mot en större mångfald. I det nya tjänste- och servicesamhälle som växer fram är det, som jag ser det, alldeles nödvändigt att mångfalden ges större utrymme, att man från stift och kyrkoledningar bejakar att det kan se olika ut för olika människor, att församlingar kan ha olika profil. I samhället i övrigt ser vi en sådan utveckling på område efter område: skolan har redan nämnts, sjukvården är ett annat, kulturverksamhet ett tredje. Och det är mycket mera konstruktivt att gå in i framtiden med ett öppet sinne, istället för att motvilligt backa in i det som kommer.

Alla kan komma med synpunkter
Utredningen kommer nu att sändas ut på remis. Det är verkligen viktigt att alla som brinner för Svenska kyrkans framtid sätter sig in i förslagen och försöker komma fram till vad man själv menar skulle vara det bästa. Fram till den 1 december i år är det möjligt att skicka in sina synpunkter.

Utredningen är enig i sina förslag. Att moderaterna och socialdemokraterna går på linjen med stordrift är kanske inte så konstigt, det ligger i linje med dessa partiers allmänna inställning. Storföretag är bra, småföretag kan man både ha och mista. Att centerpartiet, som har sin bas i landsbygdens små församlingar, på detta sätt försvårar för dessa församlingar att leva vidare, är ägnat att förvåna. Samma sak kan sägas om kristdemokraterna. Ännu mer egendomligt är det att Posk, som dock en gång föddes genom att människor som ivrade för levande församlingar gick samman, har gått med på förslagen. Dessutom borde kyrkomedlemmarna i val få ta ställning till hur framtiden ska se ut. Utredningen menar tvärtom att allt ska bestämmas i god före nästa val. Så säkerställer man att de stora nomineringsgrupperna inte riskerar några bakslag i valet 2013.