Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)
Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.
Såhär uttrycker sig prästen bakom bloggen Kyrkliga ting, Patrik Pettersson, om klimatet i Svenska kyrkan idag: samtalsklimatet och det, i hans tycke, syrefattiga teologiska klimatet. Det man skulle kunna tillägga är att det inte bara finns ett behov av att ”prata om teologi”. Det finns också, vilket märks såväl på möten och konferenser som i församlingen, hos präster och lekmän tillika, en längtan efter en teologi som genomsyrar ens liv, både ens enskilda liv och församlingens liv. En teologi som inte bara är huvud utan också hjärta. Sådär är ju lätt att skriva förstås. Men jag tror att vi nog alla, även om vi inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som åstadkommer det, vistats i kyrkliga miljöer som fungerar som oaser för en, där man blir restaurerad till sin inre människa, där glädje finns, frid, läkedom, innerlig gemenskap – och sammanhang som snarare fungerar som energitjuvar, som tar mer kraft än de ger. Oaserna präglas inte nödvändigtvis av att där ständigt pratas teologi (det är snarare en bonus!) – däremot blir de indirekta påminnelser om att evangeliet håller, att det ständigt finns mer att upptäcka i skattkistan.
Det där med vänskap över gränserna: med tanke på oroligheterna i Egypten verkar det givet att vi här i den lugna avkroken av världen tar vårt ansvar och dagligen ber om beskydd för Egyptens kristna. I maktkampen mellan militären och islamistiska Mursianhängare sitter kopterna illa till. Nyligen kastades brandbomber mot en kyrka i staden Sohag, rapporterar Kyrkans tidning idag och hänvisar till Egyptens statliga nyhetsbyrå Mena.