Tacka trädet?

Av Anna Sophia Bonde 25 July 2012 om: Okategoriserade

Svenska Dagbladet har under någon vecka haft Meditation som tema på sin Idag-sida. Det har handlat om Mindfulness i skolan, om hur hjärnan påverkas när man mediterar, om forskare som mediterar, osv. Varje dag har jag undrat: när kommer en artikel om bönen? Idag handlar det om två miljöaktivister som använder meditation för att bli mer miljömedvetna. De menar att miljörörelsen kört fast, om det faktum att fastän människor idag har så stor kännedom om att deras livsstil påverkar klimatet globalt så gör de (vi) inga större anstalter för att ändra sin livsföring. Det är Sokrates gamla påstående ställt på ända: den som vet det rätta gör det rätta. Hade de istället läst Paulus (det goda som jag vill…) hade de inte behövt bli så desillusionerade. Nu ställer de sig frågan:

Kan vi genom att leva nära naturen, meditera i skog och mark och reflektera djupt, återerövra vår förlorade förståelse och känsla? Och i så fall motiveras till att ändra våra destruktiva vanor?

Vi får också några meditationstips:

1. Bege dig ensam ut i skogen. Vandra tills du börjar slappna av och kan släppa alla tankar som surrar i ditt huvud.

2. Sök upp ett träd som du känner dig dragen till.

3. Sätt dig på en sten eller stock och betrakta trädet, lägg märke till bladens eller barrens utformning, till stam och grenar. Föreställ dig dess rotsystem och hur det har vuxit från att ha varit ett litet skott och blivit till vad det är i dag.

4. Fördjupa din koncentration och känn hur du och trädet hör samman. Vila i den känslan en stund.

5. Tacka sedan trädet och fortsätt promenaden.

Det är intressant att notera att det blivit så populärt med just meditation. Det verkar mer spännande att säga att man mediterar än att man ber. Kanske har det att göra med vårt intresse för (somliga delar av) Österlandets filosofi, på samma sätt som Domkyrkan i Lund fylls när Dalai Lama kommer på besök. Det verkar fredligt och stillsamt, inte alls så hektiskt och jäktigt som vårt vanliga, västerländska liv. Visst är det värdefullt om människan kommer på att hon hör ihop med den övriga skapelsen. Men ponera att vi alla, träd som människor, har en upphovsman, ett ursprung. Förefaller det då inte mycket mer logiskt och meningsfullt att vända sig till honom och tacka, snarare än till trädet?