Nedanstående artikel, ur SPT, publiceras med tillstånd av Bertil Murray, gruppledare för Frimodig kyrka i Kyrkomötet.
Är det meningsfullt eller meningslöst att engagera sig i kyrkopolitiken? Innebär ett sådant arbete att vi slösar bort våra krafter till ingen nytta? Går det att förändra kyrkan i den riktning vi önskar eller är det dömt att misslyckas? Har besluten på kyrkomötes- eller stiftsnivå alls någon avgörande betydelse för kyrkans framtid? Är beslutsstrukturen där och för den delen även i församlingar och pastorat av det slag att vi ska lägga oss i den och därmed legitimera den?
Själv är jag engagerad i Frimodig kyrka (FK) och den här artikeln är skriven utifrån det uppdrag jag har som ordförande i kyrkomötesgruppen. Det innebär inte att den som delar de värderingar som SPT står för med nödvändighet ska rösta på eller engagera sig för FK, det finns många goda krafter i andra nomineringsgrupper. Men när jag av SPT blivit ombedd att skriva ett inlägg i frågan om det meningsfulla med att engagera sig kyrkopolitiskt kan jag inte göra det med någon annan utgångspunkt än den jag själv har.
Ingen av oss som för FK:s räkning är invalda i kyrkomötet har kunnat undgå att brottas med de inledande frågorna ovan. De reaktioner vi möter från dem som sympatiserar med det vi innehållsligt står för är av skiftande slag. Om än den vanligaste är tacksamhet och stöd för det vi gör finns emellanåt också en tveksamhet till det meningsfulla och riktiga i arbetet. Ifrågasättandet kan leda till att man helt avstår från att rösta i kyrkovalet.
Valet 2013 innebar en liten tillbakagång för FK i kyrkomötet och det ska erkännas att detta var en besvikelse. Från tidigare 13 mandat minskade antalet med ett. (2005, det första året i kyrkomötet hade FK 7 mandat.) En fråga som snart inställer sig är om drygt 10 mandat är det maximala som FK kan räkna med. Med andra ord, svarar det antal röster FK fick vid de senaste två valen ungefär mot vad som finns av kyrkotillhöriga som delar våra värderingar? Svaret på den frågan är definitivt nej. Väljare som delar värderingarna har ändå av skilda skäl valt att rösta på andra grupper. Det finns också ledamöter i kyrkomötet som delar FK:s värderingar och bedömningar i åtskilliga frågor. Vid ett antal voteringar har det visat sig att minoriteten (som FK då kommit att tillhöra) utgör ungefär en tredjedel av ledamöterna. Givetvis gäller detta dock inte samtliga ärenden som avgörs. Ibland står FK betydligt mer ensamt, ibland röstar vi med majoriteten.
Bland de invändningar som kan resas mot det kyrkopolitiska engagemanget vill jag återge några av de oftast hörda.
De beslut som tas i kyrkomötet i avgörande frågor går inte att påverka till vår fördel. Till det är vår storlek för liten och strukturerna alltför cementerade. Lyssnar man med företrädare för de politiska partier som dominerar kyrkomötet, skulle de förmodligen bekräfta denna bild. De accepterar minoriteternas närvaro i kyrkomötet utifrån ett demokratiskt perspektiv, FK ger i någon mening legitimitet åt själva systemet. Den minoritet som SPT:s sympatisörer utgör har en tydlig plats i beslutsapparaten, men förväntas givetvis alltid vara just en minoritet och alltid förlora avgörande omröstningar. I den utsträckning frågorna debatteras tycks det från majoritetsföreträdare i vissa fall angeläget att mycket starkt ta avstånd från den trosövertygelse som präglar FK.
Den som engagerar sig kyrkopolitiskt kommer att korrumperas. För att nå blygsamma framgångar leds minoriteten till att kompromissa med sin egen övertygelse. Den som vill nå framgång i en fråga kan behöva ge med sig i en annan. För att alls ha någon möjlighet att vinna en omröstning krävs taktiskt spel. Eventuell framgång i en mindre väsentlig fråga kan göra oss blinda för att vi i avgörande frågor befinner oss på ständig organiserad eller oorganiserad reträtt. Därtill finns på det personliga planet kanske en längtan att bli upptagen i ”värmen”. Integriteten hos minoritetens företrädare blir satt på prov, ibland också möjligen ifrågasatt av dem som röstade in sina företrädare.
Genom att överhuvud taget kandidera och låta sig väljas in legitimerar FK och andra i beslutsorganen invalda ledamöter, som delar samma övertygelse, ett system som i grunden är felaktigt. Kyrkomötet i sin nuvarande form är en konstruktion som inte förtjänar stöd. De förhoppningar som av många sattes till relationsförändringen mellan kyrka och stat kom på skam. Förändringen innebar att de politiska partierna stärkte sitt grepp om kyrkan. Detta grepp kommer partierna inte att släppa så länge det finns någon möjlighet att kyrkans väckelserörelser skulle flytta fram sina positioner. Det kyrkopolitiska spelet kommer dessa rörelser aldrig att vinna.
De som engagerar sig i kyrkopolitiken slösar bort sina krafter till ingen eller ringa nytta, krafter som hellre borde användas på annat sätt. Mycket tid och energi går åt till att hålla den felkonstruerade beslutsapparaten igång. Hellre borde kraften ägnas åt områden där det verkligen går att påverka. I den lokala församlingen, i husförsamlingar och i skilda ”glödhärdar” sker det som har verklig betydelse i dag och inför framtiden. Att förvalta en struktur som ändå till slut kommer att rasa samman är meningslöst.
Även Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet har brottats med dessa invändningar. Skulle värdet av vår medverkan i kyrkomötet enbart avgöras av i vilken mån vi påverkat utgången av fattade beslut skulle vi sannolikt ge upp kampen. Skulle vi arbeta med ett kortsiktigt perspektiv (ge det en mandatperiod, svänger det inte då så lägger vi ner) skulle vi på samma sätt modlöst tvingas lämna arenan. Om personliga påhopp fick någon att ge upp skulle gruppen successivt ha decimerats och kanske utplånats. Men i stället är det kampvilja och glädje mitt i kyrkopolitiska motgångar som präglat gruppen. Jag vill därför återge några av de reflektioner som burit och bär oss i gruppen och som är skäl till att både fortsätta och fördjupa kyrkokampen. Också den som förs i våra beslutsorgan.
FK är inte ensamma om att kraftigt ifrågasätta nuvarande beslutsordning. Motståndet mot de politiska partiernas engagemang ökar långsamt. Desperationen över detta kan ibland märkas i partigrupperna. Grupper som kandiderar på andra typer av listor än de som har koppling till riksdagspartierna utmålas som elitistiska och farliga för kyrkan. Riksdagspartierna ses som en garant för att kyrkan ska vara fortsatt öppen och demokratisk. Samtidigt inser allt fler att den enorma apparat som kyrkoval och kyrkomöte utgör blivit orimlig. Svenska kyrkan kan inte fortsätta hävda att beslutsapparaten helst ska vara en spegling av riksdag, landsting och kommun. Partiernas ogenerade försök att driva riksdagsfrågor i kyrkomötet måste på allt sätt motarbetas.
Om Svenska kyrkan alls kommer att finnas kvar om ett par generationer kommer förutsättningarna att vara mycket annorlunda. Det är osannolikt att beslutsfunktionerna då skulle likna dagens. Medlemstalet och de ekonomiska förutsättningarna kommer att vara helt annorlunda. Utgångspunkten för valen kommer att vara den lokala nivån (och möjligen stiftet) och därifrån kommer representanterna att väljas till någon form av kyrkomöte. Kyrkomötet kommer att ha en annan storlek och andra arbetsformer. Men detta medför på inget sätt med någon automatik att de
beslut som fattas blir bättre för kyrkan eller i högre utsträckning speglar Frimodig kyrkas värderingar. Idén med demokratin är att skilda synsätt ska ges utrymme och brottas med varandra. Om de värden och den tro som FK står för alls ska få genomslag, behöver det finnas människor som står för dem i våra beslutsorgan också i framtiden. Genom FK:s arbete inskolas våra sympatisörer till att ta ett ansvar också för beslutsfattandet i kyrkan. Skulle detta engagemang brytas blir vägen lång att åter bygga upp kompetensen. Två generationer känns som mycket utdragen tid men sannolikt kommer förändringarna i strukturen långt tidigare. Med nuvarande förändringstakt blir Svenska kyrkan en ”minoritetskyrka” med under 50 % tillhöriga om 10 – 15 år.
Det som sker i församlingarna, antingen det handlar om territoriella sådana eller om husförsamlingar av skilda slag, kan understödjas eller motarbetas av kyrkomöte och stiftsnivå. De avgöranden som fattas av dessa beslutsorgan är inte betydelselösa för församlingens förutsättningar. Vi tror ju också på en episkopal kyrka, inte på en kongregationalistisk sådan, där varje församling går sin egen väg. Vi har ett medansvar att verka för att kyrkan, också som stift och nationell enhet står upp för den tro som är hennes i enlighet med bibel, tradition och bekännelse.
I relation till såväl inomkyrkliga väckelser som till andra kyrkor har det betydelse att det finns en grupp (om än oftast nedröstad minoritet) som bärs av en annan övertygelse än den som kommer till uttryck genom kyrkomötets majoritet. Det kyrkopolitiska arbetet är inte det viktigaste uttrycket för vår tro och vårt engagemang men det är heller inte oviktigt. Det har betydelse att vi offentligt, också i kyrkomötet, står upp för det som är vår tro.
Som redan uttryckts finns företrädare för samma tro och värderingar också i andra grupper. Dessa befinner sig många gånger i en mer utsatt ställning än vad FK:s ledamöter gör. Inom Frimodig kyrka får vi, när vi möts som grupp, möjligheten att ge uttryck för vår frustration eller vår sorg. Vi kan samtidigt tillsammans lägga upp hur kampen ska drivas i skilda frågor, och ta till vara vars och ens alldeles särskilda gåvor. Inför gruppen behöver vi inte vara rädda för att vi är avvikare. Vi känner varandras stöd och bärs av varandras böner. Vi påminner varandra om den tro vi delar med större delen av den världsvida kristenheten. Därför kan vi också i någon mån agera vindskydd åt dem som är mer utsatta. Genom att vi som grupp står för det som annars mer bärs av individer, kan vi kosta på oss att ta emot en del av stormen när den bryter lös. Om andra därigenom får det minsta lilla beskydd att vara trogna sin övertygelse så är det i sig en god sak.
Åtskilliga förtroendevalda som i kyrkosynsfrågor röstar annorlunda än FK har ringa personlig erfarenhet av väckelserörelsernas betydelse för Svenska kyrkan. De kan uppfatta teologiska debatter som svårbegripliga och möjligen oväsentliga. Genom den politiska strukturen i kyrkomötet kommer de inom sin respektive nomineringsgrupp att få sin personliga uppfattning bekräftad, också genom de präster med läroansvar som finns representerade i gruppen. Det är viktigt att det i plenardebatten blir tydligt att kyrkans präster också argumenterar på annat sätt än det som de annars möter. Om FK:s röst skulle tystna tillsammans med deras som delar samma tro och övertygelse, skulle vi svika dem som behöver få sin egen tro och uppfattning prövad. Rösten från väckelsen får aldrig tystna i kyrkan. Att dessa förtroendevalda, som kämpar mot en del av det vi står för, får möta oss som levande människor av kött och blod kan i sig vara en god sak. Kanske kan några av nidbilderna rättas till runt en fika på dagen eller en öl på kvällen.
För Frimodig kyrka har på ett alldeles särskilt sätt också frågan om försoning mellan företrädare för skilda övertygelser kommit i förgrunden. I kyrkomötesgruppen är det tydligt att vi kommer från
många skilda sammanhang. Den inomkyrkliga väckelsen är långt ifrån enhetlig och gruppen långt ifrån konform. I vissa frågor tänker vi verkligen olika. Men vi har valt att driva arbetet tillsammans. Och vi har valt att leva i respekt för att det finns skilda övertygelser. Vi drivs inte av tanken att vi ska övertyga varandra i gruppen till dess att alla tänker lika. Men vi känner hos varandra igen viljan att söka Guds väg i våra egna och i kyrkans liv, och vi vill i detta gå tillsammans och bära varandra. I gruppen kan vi trösta varandra när vi blir tilltygade i debatten. Vi kan också tillsammans reflektera över och forma en strategi kring inom vilka områden vi ska driva en fråga hela vägen. Andra gånger tycks det klokare att försöka nå ett samförstånd med andra grupper eller att helt enkelt släppa frågan och åtminstone för ett tag inte ödsla mer krafter på den.
Men finns det till slut någon fråga där Frimodig kyrka som Frimodig kyrka drivit och påverkat utgången av? Ja, även om det mer tillhör undantagen. Länge uppfattades det som omöjligt av kyrkomötets majoritet att bifalla en motion med FK som upphov. Eftersom man ändå sett att vissa förslag verkligen var kloka och behjärtansvärda har detta vanligen lösts på annat sätt. Antingen har man avslagit motionen ifråga men med anledning av motionen föreslagit något likartat men inte identiskt. Eller så har man avslagit motionen men något år senare från en annan grupp motionerat i samma fråga, en motion som då eventuellt kunnat bifallas. Eller så har man avslagit något som sedan ändå visat sig ha genomförts av Kyrkokansliet. Det är inte avgörande. Vi kan aldrig upphöra att vilja kyrkan väl. Och allt som går i rätt riktning är värt vår tacksamhet oavsett vem som får äran för arbetet.
Några menar att Svenska kyrkan inte längre förmår fullfölja Jesu uppdrag till henne att vara evangeliets bärare som Kyrka i Sverige. De kan inte längre se det som rätt att bli kvar i samfundet. De som kommer till denna slutsats har skäl för sin övertygelse och ska respekteras i det ställningstagande de gör. Men för alla som väljer att stanna kvar i Svenska kyrkan finns utmaningen att också kämpa för det som vi tror på. Återigen, det kyrkopolitiska engagemanget är inte det viktigaste av allt men sannerligen inte heller oviktigt. I det arbetet behövs alla goda krafter.
Bertil Murray
Präst, Uppsala stift, gruppledare för Frimodig kyrka i kyrkomötet.