Veckans nummer av Kyrkans Tidning innehåller glädjande nog två riktigt bra artiklar. Dels är det ledaren av Barbro Matzols, Dags att tänka på en ny demokrati.
Matzols skriver bl.a.:
Att Svenska kyrkan efter separationen från staten i stort behållit de politiska partierna som nomineringsbaser för de förtroendevalda, är en kvarleva från en svunnen tid. Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.
Einar Billing, den teolog som mer än någon annan format Svenska kyrkan som öppen folkkyrka, kan fortfarande ge inspiration och kurage. Han slog med kraft fast att kyrkan, med alla sina brister, främst är religiöst motiverad. Inte kulturellt eller socialt. Och det som inte kan motiveras religiöst har ingen plats i en folkkyrka. ”Först och främst måste vi hålla vakt om folkkyrkans religiösa och kristliga karaktär, om den religiösa intensiteten i dess budskap och dess gärning.”
Eller med andra ord: tillbaka till rötterna.
Den andra artikeln i Kyrkans tidning är ett öppet brev till biskopsmötet där författarna kräver att biskoparna ska ta bladet ifrån munnen och tala om hur man vill ha samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Debattartikeln är underskriven av sju präster med varierande bakgrund och teologisk inriktning i kyrkan. Artikeln knyter an till det tuffa samtalsklimatet vi fått i Svenska kyrkan inte minst genom Seglora smedjas agerande. Här följer ett utdrag:
För oss är kyrkan det hem där människor finner nåd och förlåtelse. I förlåtelsens sammanhang är vi medvetna om våra egna tillkortakommanden, väl förtrogna med att vi alla är ställda under samma dom och samma nåd. Vi ser med oro på hur lagiskt tänkande kommit att dominera debatten i kyrkan och tränger ut evangeliet. En lagiskhet som får makt kan bli mycket destruktiv för ett sammanhang.
Det vi bevittnar just nu är hur kristen tro och kristen människosyn frontalkrockar med hård realpolitik. Och detta är en annan punkt i vilken vi förenas: för oss är kyrkan inte en politisk organisation där någon ideologi, oavsett vilken, är överordnad. För oss är kyrkan det såväl konkreta som symboliska rum där människor förenas i tron på Jesus Kristus. Det är detta som är utgångspunkt och mål. Skiljelinjen går alltså inte längre mellan dem som ifrågasätter ämbetsreformen om kvinnliga präster och de som bejakar den och finner frågan avgjord. Inte heller mellan dem som välkomnade beslutet om samkönade vigslar och dem som kritiserar det. I dessa frågor har vi ingen samsyn. Men i den överordnade – och enligt vår mening för Svenska kyrkan alldeles avgörande – frågan om Svenska kyrkan ska vara ett trossamfund eller en toppstyrd politisk organisation där vi tvingas underkasta oss realpolitiska beslut är vi alltså djupt överens.