Bloggposter på ämnet Systerkyrkor i världen:

Systrar och bröder

Av Anna Sophia Bonde den 14 August 2013 om: Ärkebiskopen, Kyrkans tidning, Systerkyrkor i världen

Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)
 
Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.
Såhär uttrycker sig prästen bakom bloggen Kyrkliga ting, Patrik Pettersson, om klimatet i Svenska kyrkan idag: samtalsklimatet och det, i hans tycke, syrefattiga teologiska klimatet. Det man skulle kunna tillägga är att det inte bara finns ett behov av att “prata om teologi”. Det finns också, vilket märks såväl på möten och konferenser som i församlingen, hos präster och lekmän tillika, en längtan efter en teologi som genomsyrar ens liv, både ens enskilda liv och församlingens liv. En teologi som inte bara är huvud utan också hjärta. Sådär är ju lätt att skriva förstås. Men jag tror att vi nog alla, även om vi inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som åstadkommer det, vistats i kyrkliga miljöer som fungerar som oaser för en, där man blir restaurerad till sin inre människa, där glädje finns, frid, läkedom, innerlig gemenskap – och sammanhang som snarare fungerar som energitjuvar, som tar mer kraft än de ger. Oaserna präglas inte nödvändigtvis av att där ständigt pratas teologi (det är snarare en bonus!) – däremot blir de indirekta påminnelser om att evangeliet håller, att det ständigt finns mer att upptäcka i skattkistan.
Det där med vänskap över gränserna: med tanke på oroligheterna i Egypten verkar det givet att vi här i den lugna avkroken av världen tar vårt ansvar och dagligen ber om beskydd för Egyptens kristna. I maktkampen mellan militären och islamistiska Mursianhängare sitter kopterna illa till. Nyligen kastades brandbomber mot en kyrka i staden Sohag, rapporterar Kyrkans tidning idag och hänvisar till Egyptens statliga nyhetsbyrå Mena.

Primus inter pares

Av Anna Sophia Bonde den 9 July 2013 om: Systerkyrkor i världen

Det händer spännande saker i Rom. Den nye påven Franciskus verkar, för att vara en “maktperson”, vara ovanligt mån om sin integritet. Tidningen Dagen rapporterar att han sagt nej till påvliga skor, att han promenerar till jobbet och själv byter glödlampor. Han är också i färd med att reformera Vatikanens strukturer, något som den katolska tidskriften Signum skrivit om:

I sin predikan på lördagsmorgonen sade påven att den första generationens kristna var mer angelägna om att forma en gemenskap av döpta personer präglade av ömsesidig välvilja, snarare än att försöka bygga en gemenskap styrd av regler och lagar. Och påven fortsatte genom att uppmana de närvarande att vara öppna för att de kyrkliga strukturerna nu behöver förändras: ”I kyrkans liv finns gamla strukturer som inte nödvändigtvis kommer att bestå för alltid. Sådana strukturer behöver förnyas.”

Integritet, mod och öppenhet inför Andens röst – det är en treenighet som också svenskkyrkliga präster skulle kunna inspireras av. Än så länge har vi det ju gott ställt, ekonomiskt sett, men när nu påven Franciskus verkar mena allvar med sin strävan att, omgiven av lyx och bekvämlighet, (fortsätta) vara fattig i Anden skulle vi ju kunna se det som en utmaning att, också vi, öva oss i den konsten. Inte bara som förberedelse inför eventuellt snålare tider utan som en övning i att vara öppna för det Gud vill ge – istället för att, som det så lätt blir, fixa allt själva – genom ren och skär effektivitetsiver.

Svenska kyrkan och ekumeniken

Av Jan-Anders Ekelund den 9 February 2013 om: Äktenskapet, Ärkebiskopen, EFS, Ekumenik, Frimodig Kyrka, Jesus, Partipolitisering, Svenska kyrkans identitet, Systerkyrkor i världen

Världens snabbaste växande lutherska kyrka Mekane Yesus i Etiopien bryter nu sina förbindelser med Svenska kyrkan beroende på Svenska kyrkans nya äktenskapssyn. Mekane Yesus kyrkan har tidigare varnat Svenska kyrkan, i ett brev till ärkebiskop Anders Wejryd , att detta drastiska besked kan komma ifall inte Svenska kyrkan ändrar sitt beslut. Wejryd antyder nu i tidningen Dagen att han mer eller mindre inte vetat om denna varning ifrån Mekane Yesus kyrkan.

Frimodig kyrka varnade för denna utveckling när beslutet togs på Kyrkomötet 2009. Svenska kyrkan har som en av sina identitetsmarkörer använt ordet brobyggarkyrka. Ända sedan biskop Natan Söderbloms dagar har ekumeniken varit ett prioriterat fält inom Svenska kyrkan. Varför har det varit det? Jo, därför att Jesus själv manar oss till enhet. Splittring är synd. Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor kan inte självsvåldigt ändra Kyrkans lära utan att det får konsekvenser i form av splittring.

Konsekvenserna kan bli enorma. Inte bara rent praktiskt för Svenska kyrkans och EFS folk just nu nere i Etiopien, utan frågan är framförallt vilka framtida följder detta kan få? När världens näst största lutherska kyrka vågar trotsa Svenska kyrkan, trots allt ekonomiskt stöd, så kan även mindre lutherska kyrkor gå samma väg. Svenska kyrkan har redan genom beslutet 2009 distanserat sig än mer ifrån de stora historiska kyrkorna.

Svenska kyrkan har skjutit ekumeniken i sank genom sitt beslut 2009. Hur har Svenska kyrkan och dess ledning tänkt reda upp detta? Kan det vara så att man egentligen inte bryr sig så mycket om kristen enhet innerst inne? Det viktigaste är att man får framstå som en progressiv kraft i det svenska sekulära samhället. De politiska partierna som styr på Kyrkomötet bryr sig inte. I min församling uteblir de partipolitiska företrädarna ofta ifrån ekumeniska samlingar. Kristen enhet är inget för dem.

Vi får se vad som händer. Erik Johansson styrelseledamot i Frimodig kyrka befinner sig just nu Etiopien för EFS räkning. Spännande att höra vad han har att säga när han kommer hem.

Svenska kyrkans ansvar för sina systerkyrkor

Av Anna Sophia Bonde den 17 September 2012 om: Efterföljelse, Mission, Systerkyrkor i världen

Vi publicerar här en av höstens viktiga motioner, med bakgrund och motivering, undertecknad av Frimodig kyrkas Leif Nordlander (Skara), Bertil Murray (Uppsala) och Elisabeth Svensson (Västerås).

Bakgrund

Genom ett mångårigt och långsiktigt engagemang i framför allt Tanzania och den evangelisk-lutherska kyrkan där men också i Sydafrika och det sydöstra stiftet som jag var delaktig i att upprätta vänstiftsförbindelse med tillsammans med dåvarande biskopen, överhovpredikant Lars-Göran Lönnermark, har jag sett hur prästers och evangelisters levnadsförhållanden ofta är direkt ovärdiga i dessa två länder som Svenska kyrkan av tradition haft en djup relation till. De utlämnas åt tiggeri och förödmjukande relationer istället för att ha en ordentlig lön som de kan hjälpa sina barn till en dräglig framtid. De har inte det sociala skyddsnät som vi åtnjuter. I dessa dagar klagar många i Sverige som ska gå i pension om några år och undrar hur de ska klara sig. De gör de säkert med all rätt. Dessa kyrkor har också ett pensionssystem men det är så illa utformat att pengarna inte räcker till mer än en allmosa i bästa fall. De i aktiv tjänst får ägna allt för mycket åt att försöka få ihop vardagen istället för att hinna med sin församling. Det är mot denna bakgrund som jag ser det som en akt av djup solidaritet att stödja våra systerkyrkor och i synnerhet dem vi varit med att bygga upp genom svensk mission.

Leif Nordlander

Fond för systerkyrkor

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar ge kyrkostyrelsen i uppdrag

att inrätta ett konto för ändamålsbestämda medel varur våra systerkyrkor som har en svår ekonomisk situation kan söka bidrag för präst-, diakon- och evangelistlöner samt

att medel från detta konto även kan ges som stipendium för universitets- och högskoleutbildning av systerkyrkornas medlemmar i Sverige.

Kyrkomötet beslutar vidare

att medel tillförs kontot genom att en av kyrkostyrelsen beslutad andel av upplupna överskott i bokslut avsätts för ändamålet varje år där överskott redovisas. Riktlinje kan vara det bibliska tiondegivandet.

Motivering

Svenska kyrkan är ekonomiskt sett en av världens rikaste kyrkor med en budgetomslutning som får de flesta systerkyrkor att blekna. Detta har upparbetats genom klok förvaltning under många år. Det ger Svenska kyrkan ett stort ansvar visavi fattiga systerkyrkor i syd och öst där man inte har råd att betala sina medarbetare en skälig lön. Erfarenheter från kollegor i Sydafrika och Tanzania visar att de inte får sina löner utan får kämpa för sitt dagliga bröd på annat sätt för att inte tala om att inte kunna betala sina barns gymnasiala utbildningar. En tanzanisk präst tjänar c:a 500 kronor i månaden om han/hon får ut sin lön. En evangelist tjänar ungefär hälften av det. Ofta får de ut delar av lönen eller inget. I Sydafrika är förhållandena likartade. Låt oss i solidaritetens namn upprätta detta konto som ändamålsbestämda medel till välsignelse för våra systerkyrkor.

Utländska studenter får numer betala avgift för att gå på svenska universitet. Stipendier delas ut ur det föreslagna kontot och används för studenter från våra systerkyrkor som vill studera medicin, teologi, agronomi eller andra för sitt land viktiga utbildningar i Sverige.

Den andra iranska revolutionen

Av Anna Sophia Bonde den 30 July 2012 om: Efterföljelse, Islam, Jesus, Mission, Religionsdialog, Systerkyrkor i världen

Med tanke på det jag skrev härom veckan, om seminariet i Almedalen, där en domprost och en imam kom fram till att det inte behöver vara så stora skillnader mellan kristendom och islam, och att vi ju hur som helst tror på samma gud, var det intressant att läsa en artikel i senaste numret av amerikanska tidskriften Christianity Today om situationen just nu i forna Östtyskland, där mängder av muslimer, främst perser, kommer till tro på Jesus och låter döpa sig i kristna kyrkor. En undersökning nämner siffran 500 per år, antagligen är det betydligt fler än så. En präst säger: dessa flyktingar tar otroliga risker för att leva sin kristna tro. Artikeln fortsätter:

Hans församling har växt från 200 till 900 på 20 år. Han ser det ökande antalet konversioner av iranier i Tyskland som bevis på Guds ironi: Tänk er! Av alla platser väljer Gud östra Tyskland, ett av världens mest gudlösa områden, som scenen för ett andligt uppvaknande bland perser.

Enligt samme präst föregår ofta konversionen av att personen ifråga får se en ”ljusfigur”:

vilken ibland liknar Kristus, ibland inte. Men de förstår genast vem han är. Han gör alltid klart att han är Bibelns Jesus, inte Koranens Isa, och han hänvisar dem till särskilda pastorer, präster, församlingar eller husförsamlingar, där de senare hör evangeliet.

Det verkar ofta vara mindre församlingar som tar emot konvertiterna. Ledarskapet i de stora protestantiska kyrkorna är snarare inriktat på religionsdialog och är rädd att den här typen av verksamhet ska sätta käppar i hjulet för samtalen över konfessionsgränserna.

Den här händelseutvecklingen sätter verkligen frågan om harmonisering på sin spets. Det verkar finnas ett vägval att göra. Antingen så fortsätter vi på den inslagna vägen och betonar vikten av religionsdialog (med följd att det verkar allt mindre angeläget att vara en missionerande kyrka). Eller så välkomnar vi nyheterna om väckelsen bland muslimer i Tyskland (och kanske även på andra platser?) och gläds med dem åt att de funnit Jesus. Om vi inte gläds med dem – vad säger det då om intensiteten, värmen, passionen i vår egen tro?