Detta har hänt: professor Eva Hamberg har utträtt ur kyrkan och därmed lämnat såväl sitt ämbete som sin plats i Läronämnden. En avgörande faktor, enligt intervju i Dagen, kom att bli ärkebiskopshearingen med kandidaternas många inlindande och otydliga svar till exempel kring vem Jesus är, hans börd och (vilket såklart har med börden att göra) huruvida han är mer gudomlig än Muhammed. Inte bara tidningen Dagen utan även Kyrkans tidning höjer på ögonbrynen kring (merparten av) ärkebiskopskandidaternas ovilja att bekänna Jesus som Herre i sina liv och i kyrkans liv. På ledarplats i Dagen undrar Elisabeth Sandlund om nu inte tiden börjar bli mogen för en ny, luthersk frikyrka i Sverige.
Det är tråkigt att Svenska kyrkans ledarskap inte bryr sig särskilt om att lyssna till de röster – och det är ju inte bara Eva Hamberg, Elisabeth Sandlund och Kyrkans tidnings Barbro Matzols – som påtalar att Svenska kyrkan alltmer verkar fjärma sig från en klassisk kristen bekännelse. Antingen bemöts sådana röster med tystnad eller så talas det (misstänksamt) om ”konspiration” eller (föraktfullt) om ”trospoliser”. Som om ögat inte behövde örat, handen inte foten, hjärnan inte hjärtat.
Nej, vi är många som längtar efter en annan Anda i kyrkan. Såhär svarar Frimodig kyrkas Gunvor Vennberg (i FK:s valbilaga) på frågan hur hennes vision för Svenska kyrkan ser ut:
Min vision är att Svenska kyrkan ska nå en fördjupad enhet i Kristus. En enhet i mångfald där all tillbedjan, oavsett vilken tradition den ger uttryck för, får sin givna plats i helheten. En enhet över nationsgränser och samfundsgränser. Min vision är att Svenska kyrkan ska stå fri från partipolitik och allt annat som binder henne och hindrar henne att vara en Kyrka efter Herrens vilja. Att hon får nåden att bli Herrens redskap för att återevangelisera Sverige genom omfattande Bibelundervisning och trovärdigt liv. Att de gudstjänstfirande församlingarna lokalt växer i tro och i antal människor som lever trons liv i gudstjänst och praktisk handling i vardagen.
I samma intervju uttrycker Gunvor en förhoppning om att Frimodig kyrka ska få vara…
– en mötesplats där kristna från olika inomkyrkliga rörelser träffas och lär känna varandra, där gränser överbryggas för att nå ett gemensamt större mål som är överordnat tidigare konflikter, och så vara ett hoppets och enhetens tecken i en kyrka där den enda lösningen ofta sägs vara att några försvinner.
Frimodig kyrka har i en liten grön folder formulerat några tankar kring den fråga som den senaste veckans händelser aktualiserat: Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan? Där skriver vi bland annat:
Nya testamentet visar oss att det aldrig har funnits någon ”perfekt” kyrka. Jesus överlämnade nycklarna till samma lärjungar som svikit honom, lämnat honom, förnekat honom. Kyrkans möjlighet att uträtta något har aldrig hängt på hennes företrädares förträfflighet, utan på deras närhet till sin – och hennes – Mästare. Gud ville människans samarbete, med full vetskap om hur bräcklig hennes goda vilja är. Gud ville kyrkans samarbete, med full vetskap om vilket läckande såll hon var, redan från början. /…/
Sveriges identitet som världens lugna vrå blir alltmer porös. I denna svåra tid behövs människor som själva bärs av Hoppet. Som vågar tro att Ljuset övervinner mörkret, också det mörker som förekommer inuti kyrkan själv. För kyrkan hör till världen. Ingenstans i Nya testamentet finns det något löfte om att kyrkan ska kunna vara opåverkad av synd och ondska. Däremot har Jesus lovat att vara med oss till tidens slut. Och att där vi, om så bara två eller tre, samlas i Hans namn så är Han mitt ibland oss.
Så länge människor kommer till tro och därmed visar att den Helige Ande är verksam i Svenska kyrkan torde det vara möjligt att ”vara kvar”. Så länge syndernas förlåtelse utdelas, mässa firas och dop förrättas är det möjligt att ”vara kvar”. En sak är säker: Herren är kvar. För är det inte han som lämnar de nittionio rättfärdiga för att leta upp det bortsprungna fåret? Det är inte otänkbart att Svenska kyrkan är just ett sådant bortsprunget får.