Inför Kyrkomötet

Av Jan-Anders Ekelund 15 September 2012 om: Frimodig Kyrka, Kyrkomötet

Ann-Ida Fehn, ersättare i Kyrkomötet ifrån Göteborgs stift delar med sig av sina tankar inför höstens Kyrkomöte. Ann-Ida som nu bor i Rättvik skall tjänstgöra under Kyrkomötes första session. Här följer Ann-Idas mycket tänkvärda bidrag:

Ännu en gång sitter jag och läser pappershögarna inför kyrkomötets första session i Uppsala i september. Motioner, skrivelser, reciter, årsredovisningar…

Förra årets vecka i Uppsala var en för mig helt ny och mycket ovanlig erfarenhet. Att i praktiken se den politiska styrningen av den kyrka som jag är döpt i och som jag för fyra år sedan gav mitt liv för att tjäna i var både förvirrande och beklämmande. Hur kunde det bli såhär? Men jag vet samtidigt, Kyrkan (läs historiska, världsvida) har haft flera, och värre, perioder av förfall och förvirring. Och det har alltid kommit sanningssägare, bedjare, profeter, som fört henne tillbaka på spåret – mot Kristus, evangeliet, efterföljelse. Det tröstar mig, och ger mig hopp. Jag tänker på den Heliga Birgitta, på Katarina av Siena, och alla som trott, hoppats, bett, tjänat och fullgjort sin uppgift i omöjliga, röriga och förfärliga situationer.

Okunskap och förvirring, ibland maktbegär i mindre skala, och framförallt ett tokigt system är något av det som utmärker läget. En episkopal kyrka med biskopar som inte har något formellt mandat, en stor men krympande kyrka som ännu inte slagit sig fri från staten, med alldeles för mycket pengar och anställda, en byråkratisk kollos som glömt att det enda som i slutändan är utmärkande för en kyrka är att fira mässa på söndag… ja, listan kan bli lång. (Obs! Gott om fina och vänliga människor, men ett rejält systemfel).

Vi är 13 personer som representerar Frimodig kyrka i kyrkomötet (som består av 251 ledamöter), vi har inga ordinarie platser i utskotten. När vi samlades till gruppmöten förra septemberveckan i ett litet rum i Universitetsaulan, bad morgonbön tillsammans och talade om det som låg framför, så minns jag att jag slogs av vilken tro som vibrerade i det rummet. Här sitter ett gäng som tror att det kan vända, som tror att för Gud är ingenting omöjligt. Jag önskar du hade fått vara med. Jag blev styrkt i min tro just där.
Men allteftersom dagarna gick så var det inte alltid så hoppfullt vid morgonsamlingen. Varje dag var någon nedslagen efter svåra utskottsmöten. Vi fick bära varandra. Framförallt var vi burna av mångas förböner. Tack!

Nu är det dags igen. Framtiden för Svenska kyrkan vet vi inget om.
Ett vet vi; för Gud är ingenting omöjligt, inte ens ett kyrkomöte.

Tack för era förböner, för Frimodig kyrka, för kyrkomötet och för Svenska kyrkan.
Herre, förbarma dig! Låt din vilja ske, låt ditt Rike komma.