Några svenskkyrkliga präster – varav två biskopar – skrev härom dagen på DN Debatt om förhållandet mellan svenskarna och ”de andra” och menade att vi måste vara på vår vakt mot den paternalism som alltid lurar om hörnet när det gäller den andre och hans sedvänjor. De nämner t ex slöjor och manlig omskärelse och menar att vi måste se bortom våra egna vanor och erkänna den andres rätt till sina, även om det är i vår kommun, vår stad, på vår gata han vill praktisera dem. En respektfull människosyn kräver att vi står upp för rätten att vara annorlunda. Hur gärna vill man inte stämma in i det påståendet! Och hur ogärna måste man ändå erkänna att det är lättare i teorin än i praktiken och hur mycket lättare det är att vara god och vidsynt gentemot företeelser som ligger en bit bort än sådant som finns framför näsan. Som Stalin lär ha sagt: ingen människa, inget problem.
Därför borde själva detta att vara svenskkyrklig erbjuda i det närmaste obegränsade möjligheter att öva sig i den svåra konst som prästerna tar upp. Vilka motsvarar idag de gammaltestamentliga ”änkan, den faderlöse och främlingen”? Och är barmhärtighet detsamma som tolerans? Hur skulle Jesus vilja att jag betedde mig mot, låt säga, kvinnoprästmotståndaren och sverigedemokraten? Sådant kan man fundera på, en regnig junikväll.