Några röster om Svenska kyrkan

Av Anna Sophia Bonde 13 August 2012 om: Ekumenik, Folkkyrka, Svenska kyrkans identitet

I nya numret av tidskriften NOD (som hör till EFK, Evangeliska frikyrkan (tyvärr har nya numret ej ännu lagts ut på nätet) diskuteras frikyrkligheten, utifrån en stor debatt i våras i tidningen Dagen där en frikyrkoprofil beskrev hur han kommit att känna sig alltmer hemma i Svenska kyrkan och därför drog slutsatsen att frikyrkligheten spelat ut sin roll. I NOD belyses ämnet från alla tänkbara håll, det finns flera bidrag som är läs- och tänkvärda också för en svenskkyrklig läsare. Eleonore Gustafsson (EFK-pastor) erkänner sig också ha en längtan till ”mässans estetik…valven, kyrkklockorna, musiken, rörelserna, textilierna, växelbönerna” men att för henne, som baptist, kan aldrig Svenska kyrkan bli en naturlig orienteringspunkt. Hon avslutar sin text:

Slutligen, jag är frestad att lämna frikyrkligheten för att istället bli en del av den kyrka som har mystikerna till helgon, alla dessa som lärt mig om själens dunkla natt, om utblottelsen, om Kristi närvaro i lidandet, om djupen i Gud. Jag vill vara en del av en kyrka som är djupare än en tum. Samtidigt vet jag att mognad stavas trohet, att mognad innebär att kunna älska min nästa, hur mycket han eller hon än klagar över musikutbudet i gudstjänsten. Samtidigt vet jag att de riktiga helgonen, det är de som låter sina liv bli vetekorn, som dör mitt ute på missionsfältet. Jag väljer att vara kvar, mystikerna får vänta, vi får mötas i det nya Jerusalem istället.

Lennart Thörn, nytestamentlig exeget och tidigare pastor, skriver fint om sin kärlek till nattvarden.

Jag kan komma på mig under veckan att jag längtan efter nattvarden. I nattvarden möter jag Kristus. I nattvarden läggs Kristus på min tunga. Jag har för länge sedan gett upp att förstå nattvardens djupaste innebörd. Men det är i varje fall mycket mer än en symbol, ett minne av någons död eller en gemenskap mellan nattvardsgästerna. Det är ett möte mellan människa och Gud.

/…./

När jag var ung teolog, medan jag ännu trodde att jag skulle kunna bli ett helgon, raljerade jag med mässans ständiga återvändande i syndabekännelsen till utgångspunkten. Nu vet jag bättre: om det inte finns möjlighet att börja om, finns det heller ingen möjlighet att fortsätta.

Kyrkoherden i Olaus Petri, Örebro, Lars B Stenström, beskriver hur det ”under decennier gått en rännil av folk från frikyrkan till Svenska kyrkan” och diskuterar vad det kan bero på. Han talar om tyngden i liturgin, den sakrala musiken och den glädje som kan komma när man förstår att nattvarden är något annat än en symbol, något reellt, ett verkligt möte med Jesus själv. Men det är inte ensidigt:

Frikyrkofolket kommer inte tomhänta. Svenska kyrkan ger inte enbart utan tar också emot. De som deltar i Svenska kyrkans gudstjänster bidrar med stark tro och övertygelse. Glädjen i Kristus är något självklart. Vanan att bjuda på sig själv och att dela gemenskapen likaså. Utan att tveka kavlar man upp ärmarna och ställer upp i nya uppgifter som ideella medarbetare.

Det är uppmuntrande att människor från andra samfund finner vila, glädje och fördjupning i Svenska kyrkans gudstjänster. Kanske är det början på en ny väckelse, där det blir verklighet som författaren Richard Foster skriver om i sin klassiker Strömmar av levande vatten: alla kyrkofamiljer har upptäckt något viktigt, som de andra förbisett. Alla har därför något att bidra med i den himmelska orkestern. Först där kommer vi alla att bidra såsom det var tänkt att vi skulle bidra men redan här kan vi komma underfund med den rikedom vi har tillsammans, som Paulus skriver om:

Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. (Ef 3:17-19)