I veckans nummer av Kyrkans tidning kunde man läsa att det går två förtroendevalda på varje anställd i Svenska kyrkan. I Sveriges kommuner går det 20 anställda på en förtroendevald.
Den relevanta jämförelsen för mig är inte enbart mellan anställda och förtroendevalda utan mellan anställda, ideellt arbetande och förtroendevalda. I Svenska kyrkan glömmer vi så lätt bort alla de som lägger ned en stor del av sin fritid på kyrkligt arbete. Kyrkoordningen har hundratals paragrafer om de anställda och de förtroendevalda men inte en enda om de ideellt arbetande eller ”de frivilliga” som vi ofta kallar dem. Det måste finnas betydligt fler frivilliga i själva församlingsverksamheten än förtroendevalda. I alla levande församlingar inom Svenska kyrkan är söndagsskolelärare, alfaledare, barngruppsledare, frivilliga inom diakonin m fl en förutsättning för att arbetet skall fungera. De förtroendevalda arvoderas oftast medan de ”frivilliga” gör det gratis. Det senare visar att vi värdera olika funktioner och gåvor i församlingen olika, vilket är högst olyckligt och obibliskt.
I en kyrka med krympande resurser måste antalet arvoderade förtroendevalda minska medan de ideellt arbetande i församlingsverksamheten måste bli fler.
Per Westberg utvecklingschef i Församlingsförbundet jämför med idrottsrörelsen, men det blir så fel i hans jämförelse: Det framförs ofta att det är fel att många är förtroendevalda i kyrkan, men jag ser det som en naturlig del i engagemanget. Ingen skulle kritisera idrottsrörelsen för att det är många som ställer upp ideellt som ledare, säger han. De förtroendevalda i Svenska kyrkan gör det oftast inte ideellt, de är arvoderade. Tänk om vi som är förtroendevalda inom Svenska kyrkan kunde lära av idrottsrörelsen och ställa upp ideellt. Framtiden kommer att bli tvingande.