Svenska kyrkan och polyteismen

Av Anna Sophia Bonde 26 February 2011 om: Religionsdialog, Svenska kyrkans identitet

I dagens DN lustmördar Lena Andersson Stockholms stifts reklamkampanj på temat “Ja till respekt – vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor”. En tidigare slogan i samma kampanj löd, om ni minns, “Nej till rasism”.  Jag funderade redan då i mitt stilla sinne vem denna kampanj riktar sig till. Är det verkligen någon som misstänker Stockholms stift för rasistiska tankar, ord eller gärningar? Har någon känt sig nödgad att stämma i bäcken? Vadan detta behov att försvara sig redan innan någon anklagat en?  Samma frågor kan ställas till den nu mer affirmativt formulerade trosbekännelsen.

Som kristen ochdärtill  intellektuellt intresserad har jag ofta förvånats över att Lena Andersson, alltid läsvärd och oftast klarsynt, har så många blinda fläckar när det gäller just kristendomen. Jag har ofta tänkt att sentensen “fanatism är kompensation för tvivel” stämmer in, inte bara på hennes föregångare Ingemar Hedenius utan också på Lena Andersson. Men, som den gamla sången lyder, God works in mysterious ways. Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande. Andersson skriver:

Om Svenska kyrkan för en gångs skull hade klarat att förfäkta något bortom sina gudsnådeliga plattityder kunde de ha skrivit: ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Eller ännu hellre: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Men då handlar det ju om Gud och inte om Svenska kyrkan. Och därtill har man gjort påståenden om en ensam Gud, om att alla troende – även rasister och sexister – har samma gud, samt om dennes hantering av världen. Det skulle ge problem med verklighetens reellt existerande ojämlikhet och moraliska katastrofer. Den diskussionen vill kyrkan inte ha, så den rotar i fyndlådan och väljer den bästa av gudarna.

Det spelar tydligen ingen roll hur Guds jord ser ut eller att det av den gamla trosbekännelsen blir kvar ett retoriskt skal som kyrkans tjänare uttalar men inte tror på. Det viktiga är den egna självbilden. Reklamkampanjen får Svenska kyrkans ohederliga filosofi och kunskapsteoretiska haveri, där inget behöver hänga ihop och intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet, att stå än mer smärtsamt klar.

Det är svårt att inte hålla med, Svenska kyrkan har länge behövt inte bara en andlig utan också en intellektuell uppryckning. Den postmoderna vattvällingen fostrar varken goda tänkare eller hängivna efterföljare till Jesus, den är näringsfattig och inte att rekommendera för någon.  Däremot inbillar jag mig inte att någon reklamkampanj från kristet håll, hur vältänkt den än vore, skulle falla Lena Andersson i smaken. Men det är en annan femma.