Jag har (ännu en gång) av en kollega blivit ombedd att utifrån Svenska kyrkans Bekännelseskrifter klargöra altarets sakrament utifrån vad Luther hävdade och Svenska kyrka lär – det är mig en stor glädje att göra detta.

Svenska kyrkans nattvardslära
Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi sanna lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera. Båda modellerna hävdar att de yttre accidenserna (egenskaperna) förblir bröd och vin, likaså att Kristi kropps och blods substanser blir verkligt närvarande.
Detta är en integrerad del av den gängse nattvardsläran i luthersk tradition, men sedan 1500-talet har även andra kompletterande teologiska modeller för realpresens förekommit inom kyrkor med luthersk-melanchthonsk teologi. Enligt Augsburgska bekännelsens apologi förvandlas brödet och vinet uttryckligen till Kristi kropp och blod. Konkordieformeln ansluter sig till impanationsläran.(se förklaring nedan).

Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstantiationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. Under reformationstiden utformades flera olika läror, av bland andra Kalvin och Zwingli, som dock har det gemensamt att de inte räknar med någon realpresens i traditionell mening, vilket den romersk-katolska kyrkan har gemensamt med den evangelisk-lutherska.

Realpresensen i luthersk teologi formuleras som att nattvardselementen verkligen är Kristi kropp och blod. I likhet med Augustinus teologi betonas att detta sker genom ordet. I den Augsburgska bekännelsen konstateras bara att nattvardselementen är Kristi kropp och blod och delas ut till alla som tar emot dem, utan att närmare ingå på läromässiga detaljer.

Den Augsburgska Bekännelsens Apologi ansluter sin teologi till de östligt ortodoxa kyrkornas teologi, och lär att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, givetvis utan att använda transsubstantiationsläran som förklaringsmodell.

Konkordieformeln hävdar impanationsläran, det vill säga att Kristi mänskliga kropp och blod i kraft av Jesu gudomliga natur kan vara närvarande överallt, inklusive i nattvardselementen, där de skänker välsignelse i enlighet med Jesu ord och löfte.

Inom den lutherska ortodoxin på 1600-talet utvecklades synsättet att Kristi kropps och blods substanser genom ordet förbinder sig med nattvardselementens substanser, utan att brödet och vinet förändrar sina yttre accidenser, och Kristi kropps och blods substans existerar tillsammans med nattvardselementens substanser. Detta brukar kallas konsubstantationsläran.
Inom 1800-talets nykonfessionalism och det tidiga 1900-talets lutherrenässans utvecklade den teologiska modellen om sakramental förening, som på grundval av enskilda luthercitat beskriver Kristi kroppsliga närvaro som något som sker ”i, med och under” brödet och vinet.

Tyska och svenska lutheraner var inte eniga om den sakramentala närvarons varaktighet. Philip Melanchthon och hans anhängare (de s.k. filippisterna) hävdar att närvaron upphör sedan högmässan tagit slut, medan Den Svenska Kyrkoordningen 1572 och 1686 års kyrkolag hävdade att det överblivna sakramentet skulle förvaras ”i sitt bekvämliga rum” i syfte att delas ut vid nästa nattvardsgång.
Under inflytande av svensk 1500-talsteologi och de anglikanska systerkyrkorna inom Borgågemenskapen används numera sakramentsskåp i somliga av Svenska Kyrkans kyrkorum.
De ekumeniska samtal som har ägt rum mellan Lutherska Världsförbundet och den romersk-katolska kyrkans enhetssekretariat sedan 1965-1967 har lett till dialograpporter som visat en långtgående samsyn vad gäller de båda trossamfundens nattvardsteologi, exempelvis i dokumentet Nattvarden – Herrens måltid.