Enligt en artikel i Dagen häromdagen kommenterar några ledare för svenska, kristna ungdomsorganisationer en undersökning som visar att unga människor i Sverige blir alltmer intresserade av buddhismen. De gissar att det är icke-våldsfilosofin och miljömedvetenheten som lockar och får ge sin syn på vad som behöver göras för att få kristendomen att verka attraktiv. Enligt Hannah Kroksson, Svenska kyrkan, är det viktigt att vi nu alltmer lyfter fram miljöfrågorna, ansvaret för skapelsen och möjligheten att äta vegetariskt. Edward Sköllerfalk, Pingst Ung, är självkritisk: Vi har pratat mycket frälsning i Sverige, det har inte varit miljötänkande i första hand.
Visst är det en utmaning för kyrkan och hennes olika familjer att inte betona somliga trosartiklar på bekostnad av de andra. I bästa fall kan vi hjälpa varandra att låta bli att trilla ner i de diken som ligger närmast just vår sida av vägen.
En annan aspekt av samma dilemma – hur fostrar vi ungdomen in i kyrkan – återfinns i juninumret av Christianity Today som har temat When Are We Going to Grow Up? – The Juvenalization of the American Church (När ska vi bli vuxna? Förbarnsligandet av den amerikanska kyrkan). Tanken är att den omgivande kulturens ungdomskult, under hela efterkrigstiden, så har impregnerat också kyrkan att alltför mycket av strategierna har kommit att präglas av en räddhåga inför att evangeliet inte ska framstå som tillräckligt underhållande för de unga.
Vid en första anblick kanske dessa tankar inte har så mycket att göra med en svenskkyrklig verklighet men visst kan man känna igen den där rädslan inför att (gudstjänsten, konfirmationsundervisningen, dopsamtalet…) ska verka tråkigt och att man, just därför, ska tappa dem man talar med. Men det är stor skillnad mellan den underhållningssträvan som kommer sig av att man glömt sitt uppdrag och därför famlar liksom i blindo och en sund självkritik: varför framstår inte högmässan/bönegruppen/bibelsamtalet som något angeläget? Vad är det i vår pedagogik som fallerat?
Det är sant att det numera finns så många aktörer på marknaden att kyrkan riskerar att framstå som bara en i mängden, och i de allra flesta fall inte den mest välproducerade. Men man behöver bara göra en hastig utblick över världen för att se att varhelst kyrkan är tydlig och modig i att proklamera Jesus och också rent konkret följer i Hans fotspår: helar sjukar, upprättar människor osv osv – där har kyrkan också en osviklig lyskraft.