Frimodig kyrka skriver i dagens Dagen

Av Jan-Anders Ekelund 27 September 2011 om: Frimodig Kyrka, Svenska kyrkans identitet

Idag har Kyrkomötet börjat i Uppsala. Frimodig kyrkas ledamöter har skrivit ett antal motioner. Flera motioner handlar om den andliga dimensionen i det ledarskap som utövas i Svenska kyrkan. Med anledning av detta har Anna Sophia Bonde och jag skrivit en debattartikel i Dagen.

Här kan du läsa artikeln:

Så kan andligt ledarskap stärkas i Svenska kyrkan
Konflikten i familjen mellan ledarskap och demokrati aktualiseras ständigt. De flesta föräldrar vill gärna vara schyssta och bjuda in barnen i besluten – bara för att upptäcka att ju mer de gör det, desto mer tar barnen för sig och desto svårare blir det att upprätthålla ett gott ledarskap. I rädslan för att vara auktoritära förlorar många föräldrar sin auktoritet.
Svenska kyrkan har länge berömt sig av att vara en “demokratisk folkkyrka”. Detta i implicit opposition mot andra kyrkliga traditioner som uppfattas som sekteristiska, elitistiska, snäva, gränssättande. Vi ska ha låga trösklar, ett öppet sinne – som stranden och som gräset, vind och vidd och ett oändligt hem …

Det innebär att “vanliga” människor sägs ha rätt till sin tro, att det inte nödvändigtvis finns någon trosuppfattning som är rätt i förhållande till någon annan som är fel. Det innebär också att det verkar helt rimligt att biskoparna inte har rösträtt i kyrkomötet.
Det innebär dessutom att människor kan ventilera önskemål inför förrättningar, om en gudstjänst som ligger närmare deras egen vaga tro än kyrkans förment tydliga kristologi och försoningslära. Det innebär att vi premierar allas eget sökande, på bekostnad av “finnandet”. Mot dem som anser sig ha funnit något antas vi hysa viss skepsis – den vägen, tänker vi oss, leder till fanatism och den exklusivitet som bör vara folkkyrkan främmande.

Tyvärr verkar det vara så att ju mer det folkkyrkodemokratiska idealet hyllas desto mer försvagas det andliga ledarskapet. För precis som i familjen så kan det i kyrkan vara svårt att förena demokrati med gott ledarskap.
Därför lägger Frimodig kyrka på Kyrkomötet denna höst en rad motioner som vill stärka det andliga ledarskapet i vår kyrka. Ett exempel är förslaget om att det av dopfaddrar ska krävas att de är både döpta och konfirmerade. I dag är kravet bara att man ska vara döpt.
Tanken är solklar: om någon ska kunna berätta för en annan om dopet måste man gå vägen själv. Vi kan nog vara säkra på att föräldrar väljer noga när de utser faddrar till sitt barn. Frågan är dock om detta är ett tillräckligt tungt vägande argument för att låta bli att betona vikten av ett aktivt fadderskap. Vi tror att en sådan detaljjustering skulle underlätta för prästen ifråga att bedriva ett gott ledarskap genom att betona att fadderskapet inte bara är en allmän komplimang utan ett uppdrag att ta på allvar.

Två motioner vill, på lite olika sätt, lyfta fram att medvetenhet kring den andliga dimensionen i ledarskapet ofta saknas i Svenska kyrkan. Kyrkoherdekurserna utformas i dag huvudsakligen som chefskurser i allmänhet och räknar därför inte tillräckligt mycket med att ledare i kyrkan framför allt måste vara präglade av den helige Ande. Följden blir att även om vi får kyrkoherdar som är duktiga på lag och rätt så är det inte alls säkert att dessa insikter går hand i hand med kunskapen om hur man utövar ett andligt ledarskap. Det vill säga: präster som vågar ta bönens betydelse på allvar, som är medvetna om vikten av andlig urskillning, som inte blir nervösa ifall det kommer en församlingsbo som säger sig vara ansatt av en demon, som – kort sagt – är präster på riktigt, inte bara till namnet.

Vikten av ökat ansvarstagande gäller inte bara prästerna. Övriga anställda, frivilliga och förtroendevalda behöver också bli medvetna om allvaret i uppdraget att vara kyrka. Vi behöver jobba med vår omvärldsanalys: hur ska kyrkan mitt i världen kunna vara trogen sin Herre? Vi gör också klokt i att hämta inspiration från andra kyrkor och deras arbete med församlingsutveckling.
Alla prognoser menar att Svenska kyrkan i framtiden kommer att arbeta utifrån en rejält försämrad ekonomi, jämfört med i dag. Enligt sekulära utgångspunkter så framstår det som ett överordnat mål att behålla så många medlemmar som möjligt. Medlemmar = pengar.
Men frågan är om inte kyrkan snarare än att drabbas av panik måste påminna sig om att det ju enligt paulinsk teologi är i svagheten som kraften fullkomnas. Det är när vi vet att vi är fullständigt beroende som Gud kan verka i oss och genom oss. Det gäller inte bara oss som individer utan också hela vår kyrka. Kanske är det så att Svenska kyrkans nuvarande rikedomar är illusoriska och att vi egentligen är fattiga som kyrkråttor.

Än är vi inte där. Än har vi det tvivelaktiga privilegiet att, som någon sa, även om vi tar bort den helige Ande så skulle 95 procent av all verksamhet fortgå precis som vanligt. Det är av stor vikt att vi tar uppdraget på allvar att fostra anställda och frivilliga som kan utöva ett moget, ansvarstagande, visionärt andligt ledarskap. Det är precis vad Svenska kyrkan behöver.

Anna Sophia Bonde ledamot i riksstyrelsen för Frimodig kyrka.
Jan-Anders Ekelund, ordförande i riksstyrelsen för Frimodig kyrka