Då kyrkoherden i S:ta Clara, Carl-Erik Sahlberg, nu går i pension blir han intervjuad i Dagen om sin tid i församlingen. Det är spännande och utmanande läsning. Man har liksom två val: antingen kan man se CES som en extraordinär karismatiker, alltså någon som är särskilt, ovanligt utrustad av den Helige Ande och därför blivit så välsignad i sin tjänst. Eller så kan man undra: tänk om det är något sådant som Gud vill använda alla sina präster till (och säkert inte bara vigda präster!), nämligen att öva sig i att bli alltmer lyhörd för Andens tilltal, att genom bön och arbete (i den ordningen) utvidga Guds rike på jorden, och få vara med om att upprätta människor, till kropp, själ och ande. Sahlberg säger:
– Jag blir tacksam när jag tänker på att den här kyrkan som var som död i dag är en kyrka full av liv. En kyrka som blivit en förebild när det gäller socialt arbete.
Så småningom utvidgades det sociala arbetet. Från missbrukarna i närområdet till de prostituerade på Malmskillnadsgatan, vidare ut på fängelser och anstalter. Kyrkan fylldes med utslagna människor, men också med nya ansikten från alla samhällsskikt.
– När jag började fick jag ett kontor där på andra sidan vägen, berättar Carl-Erik och ser ut över gatan. Där hade jag kunnat hamna. Jag hade kunnat bli en sådan präst som sitter bakom ett kodnummer i ett kontor och fikar med kollegorna. Men det passade inte mig.
I stället tog prästen sina saker och gick ner till kyrkogården. Där satt han och jobbade, fikade, stiftade bekantskap med missbrukaren Mats och så småningom några till. Av de här människorna började sakta, sakta en församling att ta form.
En församling som blivit till sådan välsignelse i Stockholm, för så många olika sorters människor. Tänk vad Gud kan göra, när vi människor ställer oss till Hans förfogande!