Mindre Jesus åt kidsen – eller mer?

Av Anna Sophia Bonde 13 July 2013 om: Barn och ungdomar

Tidningen Dagen rapporterar om att det är allt färre 15-åringar i Sverige som blir konfirmerade. Istället vinner icke-konfessionella livsåskådningsläger terräng, vilket tyder på att det bakom siffrorna inte ligger ett ointresse för existentiella frågor. Då återstår två möjliga förklaringar till det tapp som Svenska kyrkan ser. Antingen gäller ointresset de kristna svaren på livsfrågorna eller (bara) den prägel som de kristna svaren får i dagens svenskkyrkliga konfirmationsundervisning. Som Per Pettersson, professor i religionssociologi, uttrycker i artikeln spelar föräldrarnas” tillhörighet, och tradition”  förstås stor roll.

Det är talande att han skiljer på begreppen och inte helt enkelt säger “traditionstillhörighet”. Distinktionen speglar det svenska normal(?)fallet: att vara med i Svenska kyrkan innebär inte nödvändigtvis att dela dess tro. Då kanske man som förälder känner sig mer “bekväm” med att skicka sina barn till ett sammanhang där frågorna är viktigare än svaren, där man slipper den där tydligheten som Jesus ofta medför. “Gud” går väl an, det är en rymlig form för allehanda trosföreställningar, men Jesus är en annan femma. Inför honom ryggar medelsvensson, instinktivt.

Inte undra på att Svenska kyrkan på senare år inte uppehåller sig så mycket kring andra trosartikeln. Det är lättare att tala om skapelsetro. Och det handlar förstås inte bara om en känsla inför “publiken” utan också om ens egen livsväg. Jag har hört många predikningar som förmedlat just detta: att predikanten själv fortfarande är mer upptagen av att formulera sina livsfrågor än berättar om vad han eller hon funnit.

Och här har vi paradoxen. Fastän det svenskkyrkliga prästerskapet överlag är så tillmötesgående och inte vill exkludera någon i onödan så verkar tonårsföräldrar idag föredra att sätta sina barn i sammanhang som är tydliga med att de saknar religiös och filosofisk agenda och bara vill diskutera i största allmänhet (något man i och för sig kan ställa sig undrande till. Finns det alls något som kan sägas vara en neutral livsåskådning?).

Som kuriosa kan nämnas att en av de här organisationerna som bedriver läger i “livskunskap” heter Protus. Det verkar vara något slags sammandragning av Prometheus – som är namnet på den finska systerorganisationen – och syftar väl antagligen inte på det kristna helgonet med samma namn.  Ändå kommer jag att tänka på vad C S Lewis skrev (och syftade på sig själv som yngling): en ung ateist kan inte vara tillräckligt noggrann i valet av litteratur. Överallt sipprar det kristna inflytandet in!

Om ett femtioprocentigt tapp på trettio år (som är vad det handlar om vad gäller konfirmationen för Svenska kyrkans del) kan sägas vara en “kris” (alltså ett allvarligt stadium då det kan gå åt endera hållet) borde det vara ett givet tillfälle att istället för att ängsligt fråga sig vad kidsen vill ha börja med sig själv som kristen vuxen: vad betyder Jesus för mig? Vad har Gud gjort i mitt liv? Fungerar bönen och hände verkligen allt det där som Lukas skriver om i Apostlagärningarna? Då har Svenska kyrkan, dess präster och lekmän i alla åldrar, mycket att upptäcka (tänk på den ständigt flödande källan) och är inte på något sätt utlämnade åt ett frågeställande utan svar. Men för att vi ska bli trovärdiga krävs förstås att vi har några erfarenheter att berätta om. Kidsen märker direkt om vuxna svamlar. Går vi till skattkistan kan det sägas om oss, precis som om de första apostlarna: de kunde inte tiga med vad de hade sett och hört.