Bloggposter på ämnet Folkkyrka:

Sökes: tulipanaros

Av Anna Sophia Bonde den 23 May 2013 om: Ärkebiskopen, Folkkyrka

I veckans ledartext resonerar Kyrkans tidnings Barbro Matzols om kvalifikationerna hos och förväntningarna på den nye ärkebiskopen. Matzols räknar upp de många olika utmaningarna: den nedåtgående statistiken, den myckna byråkratin, den hotande kyrkosplittringen och avslutar:

 

Men kanske blir ändå den viktigaste uppgiften för Svenska kyrkans kommande ärkebiskop att vara den som inom och utom kyrkans väggar för vidare det kristna budskapet i en tid som hela tiden förändras. Professor Henry Cöster föreslår i senaste numret av Svensk Kyrkotidning att biskoparna bör utrustas med varsin teologisk kommitté som hjälper dem att fokusera på teologin och på vad som är en biskops uppgift. Det kanske är framtidens och episkopatets väg.  Den som har något att säga och bottnar i det blir ju också intressant för medierna.

Det ligger förstås mycket i det. Ändå tror jag vi skulle behöva en ärkebiskop som genomskådat det där pratet om att tiden “hela tiden förändras” och vågar ta mediejakten med ro. Med psalmens ord: Minns att var sekund är en liten stund/av evigheten hos Gud. (SvPs 752) Eller med orden från den något äldre psalmboken: om Herren inte bygger huset är arbetarnas möda förgäves. (Ps 127:1)

 

Viktiga artiklar i Kyrkans tidning

Av Jan-Anders Ekelund den 11 April 2013 om: Centern, Folkkyrka, Jesus, Kyrkovalet 2013, Partipolitisering, Socialdemokraterna

Veckans nummer av Kyrkans Tidning innehåller glädjande nog två riktigt bra artiklar. Dels är det ledaren av  Barbro Matzols,  Dags att tänka på en ny demokrati.  

Matzols skriver bl.a.:

Att Svenska kyrkan efter separationen från staten i stort behållit de politiska partierna som nomineringsbaser för de förtroendevalda, är en kvarleva från en svunnen tid. Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.

Einar Billing, den teolog som mer än någon annan format Svenska kyrkan som öppen folkkyrka, kan fortfarande ge inspiration och kurage. Han slog med kraft fast att kyrkan, med alla sina brister, främst är religiöst motiverad. Inte kulturellt eller socialt. Och det som inte kan motiveras religiöst har ingen plats i en folkkyrka. ”Först och främst måste vi hålla vakt om folkkyrkans religiösa och kristliga karaktär, om den religiösa intensiteten i dess budskap och dess gärning.”
Eller med andra ord: tillbaka till rötterna.

 

Den andra artikeln i Kyrkans tidning är ett öppet brev till biskopsmötet där författarna kräver att biskoparna ska ta bladet ifrån munnen och tala om hur man vill ha samtalsklimatet i Svenska kyrkan.  Debattartikeln är underskriven av sju präster med varierande bakgrund och teologisk inriktning i kyrkan.  Artikeln knyter an till det tuffa samtalsklimatet vi fått i Svenska kyrkan inte minst genom Seglora smedjas agerande. Här följer ett utdrag:

 

För oss är kyrkan det hem där människor finner nåd och förlåtelse. I förlåtelsens sammanhang är vi medvetna om våra egna tillkortakommanden, väl förtrogna med att vi alla är ställda under samma dom och samma nåd. Vi ser med oro på hur lagiskt tänkande kommit att dominera debatten i kyrkan och tränger ut evangeliet. En lagiskhet som får makt kan bli mycket destruktiv för ett sammanhang.
Det vi bevittnar just nu är hur kristen tro och kristen människosyn frontalkrockar med hård realpolitik. Och detta är en annan punkt i vilken vi förenas: för oss är kyrkan inte en politisk organisation där någon ideologi, oavsett vilken, är överordnad. För oss är kyrkan det såväl konkreta som symboliska rum där människor förenas i tron på Jesus Kristus. Det är detta som är utgångspunkt och mål. Skiljelinjen går alltså inte längre mellan dem som ifrågasätter ämbetsreformen om kvinnliga präster och de som bejakar den och finner frågan avgjord. Inte heller mellan dem som välkomnade beslutet om samkönade vigslar och dem som kritiserar det. I dessa frågor har vi ingen samsyn. Men i den överordnade – och enligt vår mening för Svenska kyrkan alldeles avgörande – frågan om Svenska kyrkan ska vara ett trossamfund eller en toppstyrd politisk organisation där vi tvingas underkasta oss realpolitiska beslut är vi alltså djupt överens.

Svenska kyrkan i Världen idag

Av Anna Sophia Bonde den 31 October 2012 om: Äktenskapet, Biskopsmötet, Efterföljelse, Folkkyrka

I dagens nummer av tidningen Världen idag återfinns två artiklar om Svenska kyrkan med anledning av kyrkomötets beslut 2009 att öppna äktenskapsbegreppet för samkönade par. En artikel rör de ekumeniska följderna av beslutet, en annan vilka konsekvenser beslutet fått för den inre sammanhållningen. I förrgår skrev dessutom studenten och samhällsdebattören Nasrin Sjögren i samma tidning ett Öppet brev till Sveriges biskopar där hon, som lekman, ungefär lika subtilt och finkänsligt som när  pojken i H C Andersens berättelse påstod att kejsaren var naken, begär besked av vår kyrkas ledning: vad vill ni egentligen med Svenska kyrkan? Det är ett argt brev och, som sagt, inte särskilt nyanserat. Men kanske är det ändå något slags symptom på hur kyrkan mår.

Inspirerande intervju

Av Anna Sophia Bonde den 28 October 2012 om: Efterföljelse, Folkkyrka, Helighet, Levande församlingar

Då kyrkoherden i S:ta Clara, Carl-Erik Sahlberg, nu går i pension blir han intervjuad i Dagen om sin tid i församlingen. Det är spännande och utmanande läsning. Man har liksom två val: antingen kan man se CES som en extraordinär karismatiker, alltså någon som är särskilt, ovanligt utrustad av den Helige Ande och därför blivit så välsignad i sin tjänst. Eller så kan man undra: tänk om det är något sådant som Gud vill använda alla sina präster till (och säkert inte bara vigda präster!), nämligen att öva sig i att bli alltmer lyhörd för Andens tilltal, att genom bön och arbete (i den ordningen) utvidga Guds rike på jorden, och få vara med om att upprätta människor, till kropp, själ och ande. Sahlberg säger:

– Jag blir tacksam när jag tänker på att den här kyrkan som var som död i dag är en kyrka full av liv. En kyrka som blivit en förebild när det gäller socialt arbete.

Så småningom utvidgades det sociala arbetet. Från missbrukarna i närområdet till de prostituerade på Malmskillnadsgatan, vidare ut på fängelser och anstalter. Kyrkan fylldes med utslagna människor, men också med nya ansikten från alla samhällsskikt.

– När jag började fick jag ett kontor där på andra sidan vägen, berättar Carl-Erik och ser ut över gatan. Där hade jag kunnat hamna. Jag hade kunnat bli en sådan präst som sitter bakom ett kodnummer i ett kontor och fikar med kollegorna. Men det passade inte mig.

I stället tog prästen sina saker och gick ner till kyrkogården. Där satt han och jobbade, fikade, stiftade bekantskap med missbrukaren Mats och så småningom några till. Av de här människorna började sakta, sakta en församling att ta form.

En församling som blivit till sådan välsignelse i Stockholm, för så många olika sorters människor. Tänk vad Gud kan göra, när vi människor ställer oss till Hans förfogande!

Kyrkomötet drar igång!

Av Gabriel Fjellander den 25 September 2012 om: Folkkyrka, Jesus, Kyrkomötet, Nomineringsgrupper i Kyrkan

Om en timme har kyrkomötet sin inledningsgudstjänst i domkyrkan då årets första kyrkomötesvecka högtidligen invigs. Jag träffade vår kyrkomötesgrupp igår och de är taggade inför den kommande veckan. Nu i veckan är det bara korta formaliteter i helgrupp, sen börjar utskottsarbetet när man ska diskutera alla frågor i mindre grupper. Sen kommer det i november att bli dags för de stora förhandlingarna och för alla beslut.

Jag kommer att blogga, twittra och nog även att sända lite live-TV via Bambuser härifrån kyrkomötet i Uppsala för att hålla er uppdaterade. Om det är något ni undrar så skriv i kommentarsfältet, på vår facebook-sida, på twitter eller på något annat sätt.

Några röster om Svenska kyrkan

Av Anna Sophia Bonde den 13 August 2012 om: Ekumenik, Folkkyrka, Svenska kyrkans identitet

I nya numret av tidskriften NOD (som hör till EFK, Evangeliska frikyrkan (tyvärr har nya numret ej ännu lagts ut på nätet) diskuteras frikyrkligheten, utifrån en stor debatt i våras i tidningen Dagen där en frikyrkoprofil beskrev hur han kommit att känna sig alltmer hemma i Svenska kyrkan och därför drog slutsatsen att frikyrkligheten spelat ut sin roll. I NOD belyses ämnet från alla tänkbara håll, det finns flera bidrag som är läs- och tänkvärda också för en svenskkyrklig läsare. Eleonore Gustafsson (EFK-pastor) erkänner sig också ha en längtan till ”mässans estetik…valven, kyrkklockorna, musiken, rörelserna, textilierna, växelbönerna” men att för henne, som baptist, kan aldrig Svenska kyrkan bli en naturlig orienteringspunkt. Hon avslutar sin text:

Slutligen, jag är frestad att lämna frikyrkligheten för att istället bli en del av den kyrka som har mystikerna till helgon, alla dessa som lärt mig om själens dunkla natt, om utblottelsen, om Kristi närvaro i lidandet, om djupen i Gud. Jag vill vara en del av en kyrka som är djupare än en tum. Samtidigt vet jag att mognad stavas trohet, att mognad innebär att kunna älska min nästa, hur mycket han eller hon än klagar över musikutbudet i gudstjänsten. Samtidigt vet jag att de riktiga helgonen, det är de som låter sina liv bli vetekorn, som dör mitt ute på missionsfältet. Jag väljer att vara kvar, mystikerna får vänta, vi får mötas i det nya Jerusalem istället.

Lennart Thörn, nytestamentlig exeget och tidigare pastor, skriver fint om sin kärlek till nattvarden.

Jag kan komma på mig under veckan att jag längtan efter nattvarden. I nattvarden möter jag Kristus. I nattvarden läggs Kristus på min tunga. Jag har för länge sedan gett upp att förstå nattvardens djupaste innebörd. Men det är i varje fall mycket mer än en symbol, ett minne av någons död eller en gemenskap mellan nattvardsgästerna. Det är ett möte mellan människa och Gud.

/…./

När jag var ung teolog, medan jag ännu trodde att jag skulle kunna bli ett helgon, raljerade jag med mässans ständiga återvändande i syndabekännelsen till utgångspunkten. Nu vet jag bättre: om det inte finns möjlighet att börja om, finns det heller ingen möjlighet att fortsätta.

Kyrkoherden i Olaus Petri, Örebro, Lars B Stenström, beskriver hur det ”under decennier gått en rännil av folk från frikyrkan till Svenska kyrkan” och diskuterar vad det kan bero på. Han talar om tyngden i liturgin, den sakrala musiken och den glädje som kan komma när man förstår att nattvarden är något annat än en symbol, något reellt, ett verkligt möte med Jesus själv. Men det är inte ensidigt:

Frikyrkofolket kommer inte tomhänta. Svenska kyrkan ger inte enbart utan tar också emot. De som deltar i Svenska kyrkans gudstjänster bidrar med stark tro och övertygelse. Glädjen i Kristus är något självklart. Vanan att bjuda på sig själv och att dela gemenskapen likaså. Utan att tveka kavlar man upp ärmarna och ställer upp i nya uppgifter som ideella medarbetare.

Det är uppmuntrande att människor från andra samfund finner vila, glädje och fördjupning i Svenska kyrkans gudstjänster. Kanske är det början på en ny väckelse, där det blir verklighet som författaren Richard Foster skriver om i sin klassiker Strömmar av levande vatten: alla kyrkofamiljer har upptäckt något viktigt, som de andra förbisett. Alla har därför något att bidra med i den himmelska orkestern. Först där kommer vi alla att bidra såsom det var tänkt att vi skulle bidra men redan här kan vi komma underfund med den rikedom vi har tillsammans, som Paulus skriver om:

Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. (Ef 3:17-19)

Mångfald och tolerans

Av Anna Sophia Bonde den 26 June 2012 om: Efterföljelse, Folkkyrka, Svenska kyrkans identitet

Några svenskkyrkliga präster – varav två biskopar – skrev härom dagen på DN Debatt om förhållandet mellan svenskarna och “de andra” och menade att vi måste vara på vår vakt mot den paternalism som alltid lurar om hörnet när det gäller den andre och hans sedvänjor. De nämner t ex slöjor och manlig omskärelse och menar att vi måste se bortom våra egna vanor och erkänna den andres rätt till sina, även om det är i vår kommun, vår stad, på vår gata han vill praktisera dem. En respektfull människosyn kräver att vi står upp för rätten att vara annorlunda. Hur gärna vill man inte stämma in i det påståendet! Och hur ogärna måste man ändå erkänna att det är lättare i teorin än i praktiken och hur mycket lättare det är att vara god och vidsynt gentemot företeelser som ligger en bit bort än sådant som finns framför näsan. Som Stalin lär ha sagt: ingen människa, inget problem.

Därför borde själva detta att vara svenskkyrklig erbjuda i det närmaste obegränsade möjligheter att öva sig i den svåra konst som prästerna tar upp. Vilka motsvarar idag de gammaltestamentliga “änkan, den faderlöse och främlingen”? Och är barmhärtighet detsamma som tolerans? Hur skulle Jesus vilja att jag betedde mig mot, låt säga, kvinnoprästmotståndaren och sverigedemokraten? Sådant kan man fundera på, en regnig junikväll.

Valplattformen tas på allvar

Av Jan-Anders Ekelund den 14 January 2012 om: Diakoni, Folkkyrka, Frimodig Kyrka, Gudstjänst, Jesus, Levande församlingar, Svenska kyrkans identitet

Ofta fokusera vi enbart på det negativa som händer i Svenska kyrkan och glömmer bort allt positivt som inträffar. Det finns församlingar som går emot strömmen. Där det kommer fler människor på gudstjänsterna, där medlemstappet planat ut och där sekulariserade svenskar kommer till tro på Jesus Kristus som sin frälsare.
Ett utmärkt exempel är Broby och Emmislövs församlingar i Lunds stift. Orsaken till detta tror jag inte beror på att båda prästerna i pastoratet är engagerade i och för Frimodig kyrka (Dan Sarkar, kyrkomötet och Anders O Johansson, stiftsstyrelsen i Lund). Men båda prästerna vill bygga levande församlingar med Ordet och sakramenten i centrum och med ett tydligt missionsperspektiv, en stark diakonal inriktning och ett stort lekmannaengagemang. Jag vill tro att det gör skillnad, vilken inriktning och vilket fokus man har på verksamheten. Det finns också en stark kreativitet i församlingarna, där man prövar på nya saker som komplement, inte ersättning, till söndagens huvudgudstjänst. Alphaarbetet är ett vinnarkoncept globalt över hela kristenheten. I Broby har man också bl.a. satsat på Alltmöjligtverkstad och en ungdomskommunitet. Det senare är ju ett utmärkt sätt att använda ”överblivna” prästgårdar när prästerna inte längre vill bo i prästgård. Ungdomarna har fått betyda mycket för församlingen men de har också genom tiden i Broby fått växa som kristna vilket Svenska kyrkan iframtiden kan få stor glädje av.

Läs reportaget om Broby församling i tidningen Norra Skåne.

Sug ett tag på kontraktsprosten Anders O Johanssons avslutning: – Det finns alltid negativa saker att prata om. Men jag har jobbat som präst i 32 år och jag kan säga att det inte någon gång tidigare har varit så roligt som nu.

Följande står bl.a. att läsa i Frimodig kyrkas valplattform. Kul när våra förtroendevalda praktisera det på hemmaplan så det inte bara blir tomma ord.

Församlingen – trons hem
Frimodig kyrka vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. Frimodig kyrka önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Diakoni – trons händer
Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. Marknadskrafternas fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället……………………………….

Vem får tillgång till Svenska kyrkans lokaler?

Av Jan-Anders Ekelund den 17 September 2010 om: Fisk (Folkpartister i Kyrkan), Folkkyrka, Frimodig Kyrka, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

I Kyrkans tidning presenteras en undersökning om hur olika församlingar ställer sig till att upplåta lokaler till Sverigedemokraterna. Att frågan överhuvudtaget kommer upp beror på det valsystem vi har i Svenska kyrkan. Genom direktvalssystemet till kyrkomötet har (s), (m), (fp) o (kd) släppt in Sverigedemokraterna i kyrkomötet. Det var dessa partier som på 1999 års kyrkomöte röstade genom direktvalssystemet. Vi var många som varnade för konsekvenserna. En av konsekvenserna är att invandrarfientliga Sverigedemokraterna hamnade i kyrkomötet. Vi är många som är överrens om att invandrarfientliga åsikter inte har kyrkomötet eller i kyrkliga lokaler att göra. Men kan vi stänga ute en av kyrkomötets nomineringsgrupper ifrån våra kyrkliga lokaler? Det blir genom detta alltmer tydligt att det är orimligt att använda de politiska partierna som nomineringsgrupper inom Svenska kyrkan. Låt oss så fort som möjligt få ett annat system, då blir vi också av med Sverigedemokraterna.

Men det allra märkligaste i artikeln var det som Adolf Fredriks församling i Stockholm uttalar: ”Vi hyr inte ut till dem som står i strid med kyrkans värderingar. Detta gäller även kyrkliga organisationer som har diskriminering på agendan, som exempelvis arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Societas Sanctae Birgittae.”
Hur kan man komma på tanken att utestänga två genuina inomkyrkliga rörelser ifrån kyrkans lokaler? Hur kan man påstå att dessa rörelser diskriminerar? Som alla vet så råder det olika meningar om ämbetet i Svenska kyrkan. Frimodig kyrkas linje är klar: Försoning är den enda framkomliga vägen. Adolf Fredriks väg är fullständigt kontraproduktiv för Svenska kyrkan. Det finns också helt andra sammanhang som fördömt aKF och SSB under de senaste dagarna. Men för mig blir det helt orimligt när folk och sammanhang som vill kalla sig svenskkyrkliga fördömer och vill stänga ute andra kristna som vill ta Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära på fullaste allvar.

En fråga till Adolf Fredriks kyrkoråd: Hur kan man kalla sig för folkkyrka när man stänger ute det allra trognaste kyrkfolket?

Dagen har också en artikel i samma ämne.

Folkkyrkan och det ockuperade folkkyrkobegreppet

Av Jan-Anders Ekelund den 2 September 2010 om: Folkkyrka

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) hade kyrkodag i Stockholm förra lördagen. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att närvara. Programmet verkade mycket spännande och aktuellt för Svenska kyrkan. Tyvärr har jag inte funnit någon rapportering i Kyrkans Tidning, vilket kan tyckas märkligt när man ser programmet. Var det även denna gång fel sammanhang, fel föreläsare, fel ämne? Två emeritus biskopar och en ifrån sittande biskopskollegium räckte inte.

Däremot så har Martin Garlöv på sin blogg Brygubben på ett mycket fötjänstfullt sätt sammanfattat de tre huvudföredragen. Jag tycker absolut att ni skall läsa dessa sammanfattningar.

Daniel Alvunger – Makten över kyrkan

Ragnar Persenius – Folkkyrkobegreppet

Dag Sandahl – Sempre avanti – alltid framåt! Ett verkligt folkkyrkoprogram

Prästen Miriam Klefbeck var också med på kyrkdagen, hon har under dagen lärt sig ett nytt ord av biskop Ragnar Persenius – Gränsdragningsneuros
Läs om detta på hennes blogg Storasyster i Vassen.