NOD nr 1, 2010 har rubriken: När allianserna faller – staten, kyrkan och det föränderliga samhället. NOD är en vidareutveckling av de nyhetsbrev som Örebro Missionsskola gett ut sedan 1990.
Det är alltid spännande att läsa hur frikyrkan ser på Svenska kyrkan. Örebro Missionsskola som ägs av EFK, utbildar också präster för Svenska kyrkan. I detta nummer har ett antal kända kyrkliga företrädare både ifrån Svenska kyrkan och frikyrkan fått ge sin bild av partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Jag tycker absolut att ni skall försöka att rekvirera detta nummer ifall ni är intresserade av dessa frågor. Här kommer några smakprov.
Först är det en intervju med Maciej Zaremba, han som blev känd i slutet av 1999 i sin kritik av Svenska kyrkan i en rad artiklar i Dagens Nyheter. Artiklarna kom också ut i bokform med titeln Kyrkan & friheten.
Ett av de mest kända citaten för 10 år sedan var: ”Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor, och där kristendomens mening faställs av politiska partier.”
Zaremba uppger att han trodde att för tio år sedan att politikerna skulle inse hur illegitimt det är med politiska val till kyrkoförsamlingar, men han inser nu att han fick fel. Han tycker att konsekvenserna syns ganska tydligt. ”Av arbetsgivareverkets statistik framgår att kyrkan är den mest konfliktdrabbade arbetsplatsen, i alla fall den som producerar mest psykisk ohälsa.” Han säger vidare: ”Om man bjuder in människor att styra en verksamhet vars mål de inte behöver dela, eller rentav önskar att motarbeta, så får man konflikter av alla möjliga slag. De kan vara teologiska, sociologiska eller bara handla om maktlystnad.”
Anna Sophia Bonde intervjuas också, präst och frilandsskribent. Anna Sophia är också ersättare i Frimodig kyrkas riksstyrelse. Hon säger bl.a. följande: ”Men det torde ändå vara viktigt att kyrkan har en sådan auktoritet, för att inte tala om integritet, att hon inte ängsligt behöver snegla på vilka trender Caeser råkar bejaka utan håller sig nära sin egen Herre att hon kan höra Hans röst. Hon behöver då inte heller hamna i den belägenheten att hon så fort Caesar tycker något, måste anmäla en avvvikande uppfattning.”
För det frikyrkliga inslaget står bl.a. Stefan Svärd, EFK:s avgående ordförande och Ulf Ekman. Svärd skriver : Det är horribelt att partipolitiker skall bestämma över kyrkan. Det är väl bara i det gamla Sovjet man haft ett liknande system.
Svärd är dock självransakande kring de staliga bidrag de traditionella frikyrkorna tar emot: ”Huvudproblemet har med penagr att göra. Bidragen är inte bara fria åtebetalningar av skattemedel. Pengar har en styrande effekt. Den stora utmaningen är att öka vårt eget givande, att öka det ekonomiska engagemanget i församlingarna. Kristus behöver vara herre över våra plånböcker. Då skulle vi inte behöva några staliga pengar.”
Angående kyrkan som kulturbärare skriver Ekman: ”Från frikyrkligt håll har man inte uppfatta den enorma kulturbärande funktion som en kyrka kan ha. Frikyrkan har nog haft ett slags förakt för kulturkristendom.”
Minst kritisk till politiseringen av Svenska kyrkan är inte oväntat Tuulikki Koivunen-Bylund och KG Hammar. De hävdar att Svenska kyrkans ändrade äktenskapssyn inte är kopplat till partipolitiseringen av Svenska kyrkan. KG Hammar säger: Relationen till staten är på ett sätt ganska ointressant, och det har den varit ganska länge.
Elisabeth Sandlund, Dagens chefredaktör skriver: ”Att några av riksdagspartierna har gett sina kyrkopolitiska grupper namn som ”folkpartister i Svenska kyrkan” innebär i sak inte någon större förändring men är ett tecken på att även vissa politiker inser att situationen i längden är ohållbar.”
Magnus Malm, känd författare och retreatledare medverkar också: ”Partierna har förankring i det allmänna politiska systemet. Med de bindningarna blir det väldigt svårt för kyrkan att utveckla värderingar på något som helst område som avviker från status quo.” Eller smaka på detta: ”Ett av de stora problemen är att kyrkan fått för mycket pengar, vilket betyder att saker inte får dö. De hålls vid liv av alla dessa pengar. Och när saker inte tillåts dö kan inte heller uppstå någonting.”
Kontraktsprosten och tidigare chefsredaktören på Kyrkans tidning Lars B Stenström avslutar sin artikel med: ”Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära ska inte politiska partier fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna. Partierna måste välja: kyrkan eller staten! Och fullfölja kyrka – stat-reformen på ett sätt som är värdigt ett modernt mångkulturellt samhälle: sklij kyrkan från partipolitiken.”
Jag uppmanar er att läsa och begrunda detta nummer av NOD.