Om ohälsan inom Svenska kyrkan

Kyrkans akademikerförbund har förhandlat fram ett nytt avtal som bland annat innebär fler lediga dagar för såväl präster som diakoner och pedagoger. Enligt förbundsordföranden Bror Holm har avsikten varit att få ner de höga sjuktalen för kyrkans anställda.  Och det är väl ett välkommet initiativ. Ändå kan man befara att ohälsan har djupare orsaker än ”bara” långa arbetsdagar; att den är ett symptom på den vilsenhet som råder inom Svenska kyrkan angående vår affärsidé. Svenska kyrkan vill vara liberal och framsynt, ha låga trösklar och en öppen famn. Men hur svårt är det inte ibland att förena önskan att framstå som schysst och tidsenlig med evangeliets omutbarhet? Det kan vi liksom inte – fast vi så ofta försöker – trolla bort. Och när vi varje söndag läser texterna om hur Jesus inte bara undervisade utan också botade sjuka, drev ut demoner och upprättade människor till ande, kropp och själ så måste ju någon gång frågan infinna sig: varför ser vi så lite av detta i våra sammanhang? Trots vår goda ekonomi, vår omvittnat goda vilja. Det ”glappet” måste i sig skapa en oro hos oss: vad gör vi med vårt uppdrag? Förhoppningsvis leder den oron oss vidare, kanske är den till och med något som den Helige Ande tillåter för att föra oss dit Han vill?