Nedanstående artikel av Marcus Klefbeck har införts i SPT. Vi återpublicerar den med tillstånd. Marcus analyserar situationen väl, men avslutar med ett frimodig anslag, trots allt.
Ingress
Prästbristen är alltmer besvärande för Svenska kyrkan. Alltför få kandidater, alltför få som prästvigs, alltför många lediga tjänster och alltför många som närmar sig pensioneringen. Det finns många orsaker till prästbristen, Här analyser Markus Klefbeck utifrån sina erfarenheter som församlingsherde i Hässleby-Kråkshult och Ingatorp-Bellö församlingar möjliga orsaker till den nuvarande utvecklingen.
Artikel
Prästers arbetsvillkor och bristen på präster har uppmärksammats de senaste åren. Det är lätt att tänka sig att utbrändhet och annan form av ohälsa främst beror på att man jobbar för mycket. En annan orsak som gärna lyfts fram är gränslösheten där prästen alltid förväntas stå till förfogande, vilket inkräktar på såväl hälsa som familjeliv.
Det finns dock skäl att kritiskt granska dessa förklaringar. Båda kan nämligen vara skönmålningar, där både kyrkan som organisation och enskilda präster önskar att så vore fallet. Det finns en frestelse i att tro att man är så efterfrågad att man blir utsliten, men kanske är det motsatta ett lika stort men också tristare problem.
Orsaker till ohälsa
Ohälsan bland präster beror nog inte bara på för mycket arbete, utan även på att det kan vara mycket nedbrytande att tillhöra en organisation på tillbakagång. När de flesta siffrorna, inte bara medlemsantalet, pekar nedåt är det lätt att tappa arbetsglädjen. Även om man inte gärna talar öppet om det har många präster känslan av att de befinner sig i en organisation i fritt fall, där omorganisationer ska dölja hur snabbt man tappar mark.
Jag tror att ett annat viktigt skäl till ohälsa är den teologi som präglat inte minst homiletikundervisningen på pastoralinstituten sedan 90-talet. Med en teologi där prästens egna erfarenheter och tyckanden snarare än kyrkans gemensamma bekännelse står i centrum, finns uppenbara risker för utbrändhet. Den präst, som ur sitt eget liv ska ösa material till förkunnelsen, är utsatt för en betydligt större psykisk press än den som ser sitt uppdrag som att främst förmedla kyrkans lära. På samma sätt är det mer ansträngande att gång på gång uppfinna nya liturgiska ordningar i stället för att förlita sig på de beprövade.
Det bör också sägas något om prästernas förändrade familjeliv. I dag lever många präster med en partner som inte är troende kristen eller regelbunden gudstjänstfirare. Det är naturligtvis en stor skillnad för en präst som även om denne tjänstgör ändå firar gudstjänst med sin familj, än om varje gudstjänstbesök innebär att man åker ifrån sin familj. Värdet av att ha ett aktivt stöd hemifrån och inte bara ett passivt accepterande bör inte underskattas. Denna typ av frågor hör därför till dem som bör tas upp med prästkandidaten inför antagningen.
Orsaker till prästbristen
Prästbristen kommer knappast att avhjälpas med högre löner. Snarare är det problematiskt att prästlönerna, inte minst kyrkoherdelönerna, i dag är så höga. Frågan är om inte kyrkoherdelönerna i dagsläget är en av orsakerna till många pastoratssammanslagningar. Dessutom har de orsakat en olycklig splittring, där de allt färre men allt mer välavlönade kyrkoherdarna fjärmas från både de övriga i arbetslaget och från många församlingsbor. Därtill innebär höga kyrkoherdelöner i små pastorat ibland, att det saknas resurser att avlasta kyrkoherdens administrativa börda med personal som har särskild kompetens därtill.
Bakgrunden till de höga lönerna är nog delvis att många präster lever kvar i det förgångna och tror sig tillhöra en välutbildad elit. Gärna jämför man sig med läkare och advokater, men mera relevant vore att jämföra prästernas utbildning (i fråga om längd, studietakt och antagningskrav) med den för en högstadielärare. Därtill kan man fråga sig om kyrkoherden verkligen måste vara den högst betalda i pastoratet. Det finns snarare goda skäl att ibland låta t.ex. en bra kamrer få högre lön än kyrkoherden.
En orsak till det minskade antalet som nu prästvigs är bristen på levande församlingar. Ett tecken på att det funnits andligt liv och styrka i en församling har ofta varit att där kommit prästkallelser. Den typen av församlingar blir allt färre. Det minskade antalet prästkallelser kan även hänga samman med att prästerna blivit mindre synliga i konfirmand- och ungdomsarbetet, som nu i högre utsträckning sköts av församlingsassistenter och pedagoger.
En annan orsak till prästbristen som ofta förtigs är de upprepade löftesbrotten rörande ämbets- och äktenskapsuppfattning. Inte bara så att ett antal män nekats prästvigning på grund av sin ämbetssyn, men också att det brett ut sig en osäkerhet huruvida man kan lita på kyrkans ledning.
I fråga om vigslar av par med samma kön finns än så länge inget formellt hinder, men i flera stift är det i princip stopp om man företräder det som var Svenska kyrkans linje fram till 2009. Frågan om ett formellt vigningsstopp har varit uppe i kyrkomötet, vilket hos många skapar en osäkerhet ifall det är värt att läsa flera år till präst, om man efter avslutade studier plötsligt skulle anses vara obehörig att prästvigas. Det går också att se det hela som ett arbetsmiljöproblem, när man inte kan lita på avgivna löften utan uppfattar att kyrkans ledning styrs av den tillfälliga opinionen.
Svårigheter och möjligheter
Hur använder sig kyrkan och dess församlingar på ett effektivt sätt av sina präster utan att dessa blir utbrända eller sjuka? En del av svaret på den frågan är nog att präster ska vara kollegiala, men inte främst ägna sig åt grupparbeten. Den gamla modellen från småkyrkorörelsen där det ofta var en präst, en musiker, en diakon, en pedagog och en vaktmästare i respektive kyrka var ofta effektiv. Det fanns en bred kompetens där prästen inte var ensam men samtidigt tydligt hade sitt ansvarsområde. Det fanns en kontinuitet och det gick heller inte så lätt att smita undan arbetet.
Det sistnämnda är värt att lyfta fram, eftersom den präst som vill lätt kan vara lat. Det går t.ex. att hävda att man gör många hembesök eller ägnar mycket tid åt predikoförberedelser när man i själva verket inte arbetar. Det är svårt att kontrollera prästers arbetstid, men i mindre sammanhang med tydligt ansvarsområde blir det ofta svårare att smita undan.
Det är heller ingen hemlighet att den nya stordriften sällan blivit effektiv, särskilt inte om samtliga präster tänks ständigt rotera mellan samtliga kyrkor. Att man i ett pastorat vid behov täcker upp för varandra är dock en annan sak. Sammanslagningarna har ofta bidragit till fler sammanlysningar och färre gudstjänster samtidigt som antalet prästtjänster varit konstant. Det har istället med större pastorat blivit fler mellannivåer samt många grupper med ett vagt och otydligt mandat. Med större organisation och fler nivåer blir det också fler interna möten och en större inåtvändhet.
Några förslag på åtgärder
Slutligen skulle jag vilja ge några konkreta förslag att fundera över. Det första gäller att ha en kortare men mer intensiv prästutbildning. Att läsa in en magisterexamen i teologi (motsvarande äldre tiders teol.kand.) tar i dagsläget fyra år, men i likhet med många andra utbildningar inom humaniora är arbetsbelastningen för studenter inte särskilt hög. Svenska kyrkan borde kunna ha önskemål om en betydligt högre ambitionsnivå från universitetens sida.
Det vore nog också önskvärt att återgå till en tydligare uppdelning mellan de fyra årens teologistudier vid universitet och den pastoralteologiska utbildningen i kyrkans egen regi.[1] Med tanke på det ytterst magra innehållet på utbildningsinstituten (tidigare pastoralinstituten) skulle tiden där kunna reduceras till en termins avslutande studier.[2] Däremot skulle man kunna utöka den församlingspraktik som ofta görs på somrarna. Med dessa åtgärder skulle kvalitén på utbildningen inte behöva sänkas, men studietiden kortas. Det skulle innebära både minskade studieskulder för den enskilde studenten, men också att kyrkan snabbare fick ut nya präster i tjänst.
Det bör också tydligare uppmuntras att tidigt läsa teologi. Vi har liknande problem när det i Sverige talas om behovet av höjd pensionsålder för att öka andelen i arbete, men mer sällan talar om att vi också bör komma in på arbetsmarknaden tidigare.
Många präster jobbar i dag huvudsakligen med administration på stiftskanslier och i Kyrkans Hus i Uppsala. Det vore kanske rimligt att varje stiftsadjunkt minst en söndag i månaden skulle tjänstgöra i en vanlig församling. Därtill vore det nog bra om man hade ett tidsbegränsat förordnande så att man efter exempelvis fem år antingen fick sluta eller söka om förlängt förordnande.
Det finns även anledning att se över hur man inte bara kan anlita pensionerade präster som vikarier, utan också hur man kan använda sig av de präster som nu står under rubriken »Övriga präster» i matrikeln. Menar vi allvar med att vigningen är livslång finns det anledning att i högre utsträckning än nu använda sig av dessa präster.
Vi har det bättre än vi ofta inser
Att vara präst innebär ibland, och bör så vara, ett visst inslag av offer. Det består bland annat i att prästen avskiljs för ett liv vigt åt gudstjänst och åt att vara församlingens tjänare. Delvis lever man i en annorlunda rytm än de flesta andra i samhället där arbetet blir som intensivast för prästens del, när det ofta är som lugnast för andra. Det finns dock inga skäl att överbetona detta. Helgarbete är något normalt inte bara för sjukvårdspersonal utan också för många egenföretagare, butiksanställda, yrkeschaufförer o.s.v.
Av egen erfarenhet vet jag att det går utmärkt att förena prästtjänst och familjeliv. Ibland är det bökigt, men det finns också en stor flexibilitet som många borde avundas oss präster. Det är därför många gånger direkt stötande när man hör kollegor klaga över hur besvärligt det är att vara präst. Inte minst när man försöker påskina att svårigheterna består i den enorma efterfrågan på kyrkans tjänster och att man som präst ständigt blir kontaktad av församlingsborna. Det är uppenbarligen ett problem att så många präster i vår kyrka inte vet hur bra de har det och att man missar vilka de verkliga utmaningarna för oss är.
[1] När det gäller Johannelund bör denna högskola i likhet med hur det var fram t.o.m. 2017 få ge en fullständig prästutbildning där akademiska studier och pastoralteologi varvas.
[2] Jag är medveten om att upplägget idag är annorlunda än då jag läste i slutet på 90- och början på 00-talet, men kritiken mot utbildningsinstitutionerna tycks bestå.