Jag har tillbringat en del tid på flygplatser senaste tiden. Jag har där funnit tidskriften Fokus. I nr 4 2011 finns en artikel som heter Sökarna. Den är synnerligen aktuell för Svenska kyrkan. Den behandlar nämligen strukturutredningen. Strukturutredningen är en inomkyrklig politisk utredning tillsatt av kyrkomötet med representanter för riksdagspartierna och POSK.
Det som bekymrar mest i den enhälliga utredningen är de jättepastorat som kommer att skapas med en kyrkoherde. Förvisso kommer det att finnas många församlingar inom pastoratet men dessa församlingar skall ledas av ett församlingsråd på fyra personer som är utsett, inte av medlemmarna i församlingen, utan av kyrkofullmäktige i pastoratet. Mångfalden av olika traditioner och kulturer mellan församlingarna riskerar att suddas ut på detta viset. Personer med de korrekta kyrkopolitiska åsikterna kan placeras ut av pastoratets kyrkofullmäktige i församlingarna. Kravet på att fira gudstjänst varje söndag och helgdag för att få kalla sig för församling försvinner också. Det minsta jag tycker att man borde kunna kräva är att församlingarna själva får välja sina församlingsråd genom exempelvis en kyrkostämma.
Men vad står det då i Fokus? Läs artikeln! Här kommer några citat ifrån denna helt profana tidning:
Svenska kyrkan som vi känner den kommer att dö.
Den kristna tron handlar om att det i döden föds liv. Påsken är berättelsen om livet som spirar efter den långa natten. Han som dog på korset kallade det för »vetekornets lag«. Det ensamma kornet måste dö i jordens mylla för att kunna bära ny frukt.
Vilken väg kyrkan än väljer att slå in på så har den ett strukturellt krav på medlemmarnas tro och dop att ta hänsyn till. Den folkliga vägen med husdjursmässor och rockgudstjänster bär på risken att tron vattnas ur. Den politiska vägen kan leda till splittring och att kyrkan gör sig till en intresseorganisation där det metafysiska förminskas. Leder någon av de vägarna verkligen fram till att fler kryssar i rutan på blanketten och döper sig? Den inre vägen har, å andra sidan, svag potential för att skapa en kyrka där folkflertalet känner sig hemma.
Framtidens kyrka är helt enkelt en betydligt mindre kyrka.
Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp besökte Berlin för 14 dagar sedan. Vi hade då möjlighet att träffa Harald Grün-Rat som har en motsvarande kontraktsprosttjänst i Berlin. Han berättade mycket uttömmande om den evangeliska kyrkans utveckling i Berlin. Bl.a. så sade han: The real Christians are always in minority. Jesus har makten, men ger uppdraget till oss. Jesus sände en liten grupp på 12 med evangeliet. Skulle det då vara ett problem för oss att vara få? Harald Grün-Rat har säkert rätt. Vi stirrar oss blinda på att Svenska kyrkan tappar medlemmar och därmed förlorar pengar. Vi försöker krampaktigt hitta gudstjänstformer som kan locka folk. Men först måste kanske Svenska kyrkan bli tillräckligt svag för att kunna bli livskraftig på nytt?