Tankar om gudstjänster i coronatid

Av Jan Erik Amilén 22 November 2020 om: Okategoriserade

”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” (ur Kyrkoordningen)

Coronapandemin har gjort att församlingen lever under snäva restriktioner när det gäller hur vi utför denna grundläggande uppgift. Just nu gäller förbud att samlas fler än åtta personer och en stark rekommendation att inte träffa andra än dem vi lever tillsammans med. Då måste vi anpassa vårt sätt att fira gudstjänst och (åtminstone delvis) hitta nya sätt att bedriva undervisning och diakoni. Även vårt missionsarbete påverkas av den globala pandemin, och i den mån vi tänker missionen i vårt närområde så påverkas den givetvis av de svenska restriktionerna.

Jag är själv präst, men utan församlingstjänst, och i detta blogginlägg vill jag dela några tankar om att fira gudstjänst.

Gudstjänsten hör till det mest fundamentala i församlingens liv och bör därför vara bland det sista vi ställer in. I gudstjänsten möts församlingen för att ta emot Herrens gåvor i Ordet och sakramenten och för att ge sitt gensvar i lyssnande, lovsång och bön.

I luthersk tradition har det som Gud gör prioritet i förhållande till det som vi människor gör. Det viktigaste att “skydda” när vi måste dra ner på våra gudstjänster blir därför förkunnelsen och nattvarden. I 1878 års katekesutveckling sammanfattas den lutherska förståelsen av församlingen med orden “Kristi kyrka finnes allestädes, där Guds ord rent och klart predikas, och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas.” (svaret på fråga 159). Att helt sluta fira nattvard kan därför inte vara ett alternativ i en luthersk kyrka, inte heller att helt ta bort förkunnelsen/bibelutläggningen för att i stället låta gudstjänsterna bli renodlade bönestunder.

Inte heller kan vi sluta bjuda in församlingen till gudstjänsterna. Tanken att det räcker med att människor vet att prästen finns i kyrkan och ber duger inte. Vi vill ju inte legitimera och förstärka den trend av passiv kyrksamhet som länge präglat vårt land: Det är bra att kyrkan finns men jag behöver inte engagera mig i den.

Gudstjänsten är något som vi firar tillsammans och där alla närvarande är viktiga och delaktiga. Det är här församlingens gemenskap och samhörighet får sin näring. Därför får vi inte anpassa vårt gudstjänstliv under pandemin på ett sådant sätt att vi förstärker mönstret av producent-konsument. Att sända en gudstjänst digitalt är ett bra sätt att sänka trösklarna för dem som inte normalt går i gudstjänst, men om det blir en välproducerad scenföreställning av några få proffs, kanske inspelad i förväg, som alla andra bara är åskådare till så blir det i längden destruktivt för församlingen. Om det däremot är ett sätt att öppna upp en verklig gudstjänst för fler genom att ge dem möjlighet att “slinka in” via nätet då kan det i längden ge fler modet att komma till kyrkan “på riktigt”. Möjligheten till interaktivitet genom chatt eller andra digitala mötesfunktioner bör också övervägas.

Men hur gör vi då under rådande förbud att samla fler än åtta personer? – Ja, om vi inte i kyrkorummet kan ta emot fler än sju deltagare i varje gudstjänst så får vi helt enkelt fira fler gudstjänster. Det kräver troligen någon form av föranmälan och hur man löser det beror givetvis på lokala förhållanden – se bara till att även de som inte använder internet kan anmäla sig! Och givetvis ska vi se till att fira mässa på ett så coronasäkert sätt som möjligt. God handhygien och fysisk distansering är självklarheter i sammanhanget. Munskydd eller visir, att prästen doppar brödet i vinet samt tystnad när vi i distributionsögonblicket inte kan hålla avstånd är andra sätt att minimera smittrisken.

Hur många mässor kan då församlingen bjuda in till? Om högmässan förenklas bör de flesta präster kunna fira åtminstone tre en vanlig söndag. Om antalet veckomässor utökas och emeritipräster engageras kan antalet mässor på de flesta håll ökas långt utöver det.

Vi kan alltså inte ställa in gudstjänsterna.
Frågan om hur vi ställer om kräver noggrann eftertanke.
En sak är säker: vi måste ställa upp!

Torkel Lindahl, Umeå
Ledamot i riksstyrelsen