Bloggposter på ämnet Religionsdialog:

Vikten av att bygga murar

Av Jan Erik Amilén den 26 May 2016 om: Dagens Frimodiga, Efterföljelse, Gud, Gudstjänst, Helighet, Kyrkans tidning, Kyrkohandboken, Ledarskap, Levande församlingar, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog

Bloggpost av Magnus Magnusson

Vän av ordning kanske undrar vad som menas med denna rubrik? Att bygga murar är väl per definition dåligt, exkluderande och allmänt förfärligt? Lugn. Allt ska uppenbaras. Vad en mur är och inte är beror till stor del på dess funktion och syfte. Den mur som här syftas till är försvarsmurens livsviktiga funktion. Vi återkommer till detta lite längre fram.

Det pågår en debatt om Handboksförslaget 2016. För den utomstående kan kanske denna debatt verka konstig. Vad spelar det för roll undrar en del. Varför göra om, undrar andra? Bra är också att detta uppmärksammas även utanför kyrkan. Troligen är det därför det blivit just en debatt. Annars hade arbetet kunnat fortgå i hemlighet och utan insyn av de som nu vill genomdriva en religionsändring i Svenska kyrkan. För om vi är ärliga och ser nyktert på saken är det detta som nu sker, eller vad vissa i den liberalteologiska falangen vill se genomföras. Vad det verkar möts hittills de kritiska remissyttrandena med en viss arrogans om man får tro debatten efter Svenska akademins lustfyllda kritik. Man skulle nästan tro att denna ideologi, för det är vad det är, som ska genomföras redan är ett faktum. I viss mån är det redan så, men om denna får tydligt genomslag i en kyrkohandbok, ligger problemet genast på en annan nivå. Den flummiga civilreligion som förfäktas i vissa delar av handboksförslaget kommer att ställa till förödande verkan i teologiskt och liturgiskt okunnigas händer. Här kommer det att ställas stora krav på prästernas och musikernas kompetens. Och vem ska ta ansvar för gudstjänstfirarna, församlingen? De har inte bett om detta. Och vi vet mycket väl att en ny handbok ger i sig själv ingen väckelse, den ska vara ett uttryck för den kristna kyrkans tro och bekännelse. Därför får en handbok aldrig skyndas fram. Så jobbar inte en kyrka som gör anspråk på att vara en del av en ”helig, allmännelig och apostoliska kyrka.” (Nicenska trosbekännelsen).

Det är ovist att ha bråttom när man inte vet vart man ska.

För vidare läsning läs gärna Svensk Pastorals Tidsskrifts (SPT) analys av Handboksförslaget.

Detta är inget nytt kyrkohistoriskt sett. Likt Kristi Kyrka i övrigt har även denna kyrkoprovins i Herrens Kyrka varit med om både förfall och uppbyggnad.

Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

Nehemja 2:17-18

Så säger Nehemja på Herrens befallning till de som ska vara med och bygga upp den fallna stadsmuren i Jerusalem. I en tid då mer och mer av Svenska kyrkans bekännelse; med det apostoliska, katolska och reformatoriska arv hon bär på är satt på undantag. Bekännelsen vattnas ur mer och mer, och rent reformerta, gnostiska och heretiska tankegods gör sig åter gällande. Gärna under det mycket elastiska uttrycket ”luthersk tradition”, som dock vid närmare påseende inte har något med Dr Luther, våra bekännelseskrifter, eller Svenska kyrkans unika arv att göra. Inget nytt i kyrkohistorien, men kampen förblir den samma.  Vi behöver i detta kyrkliga klimat ”murslevar” och trogna arbetare och bedjare, frimodiga män

och kvinnor som bygger på vår kyrkas försvar och mur. Att genom Guds nåd täta och underhålla så gott det går, i förtröstan på att ingenting är omöjligt för Gud. En sådan resurs är utan tvekan Frimodig kyrka.

Likt Josef av Arimatea som gick till Pilatus för att för Jesu kropp tillbaka, säger vi till den politiska maktens ockupanter: ”Ge oss Kristi kropp tillbaka!”

Detta är en kamp. Något annat är vi inte lovade. Men en glädjefylld sådan för det handlar om det som är vår kyrkas innersta väsen. S:t Petri och S:t Paulus kyrka. S:t Ansgars och S:ta Birgittas kyrka. Laurentius Petris, Henrik Schartaus, C O Rosenius, och Bo Giertz kyrka.  Ja det är också vår kyrka, denna del av Kristi Kyrka. Frimodig kyrka är en av de goda krafter som hela tiden utmanar det teologiska samtalet och utvecklingen, problematiserar och kritiserar. Men också inspirerar och bygger upp enskilda kyrkokristna. Allt detta av kärlek till Guds Ord och hans Kyrka.

Därför uppmanas vi av Den Heliga Skrift att: ” stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det stora verket.”

MM

 

Politik och religion i Mellanöstern, Motion 2014:36

Av Jan Erik Amilén den 22 November 2014 om: Ekumenik, Kyrkomötet, Religionsdialog, Systerkyrkor i världen

Alla goda ting är tre, heter det. Och tre motioner till Kyrkomötet 2014 har undertecknats tillsammans mellan POSK och Frimodig kyrka. För FK har motion nr 36 undertecknats av Bertil Murray och Berth Löndahl.

Motionen föreslår:

1. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att se över det av kyrkomötet antagna dokumentet Guds vägar samt att om behov finns återföra dokumentet till kyrkomötet 2015 för förnyat beslut.

2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att belysa om det finns teologiska skiljaktigheter och motsättningar mellan av kyrkomötet antagna dokument och andra rekommenderade skrifter och beslutade policyer beträffande situationen i Mellanöstern. Resultatet av detta arbete redovisas till kyrkomötet 2015.

Motionens förslag avslogs. Näraliggande motioner är nr 5 och nr 80, och dessa tre fick en gemensam beredning i Ekumenikutskottet, läs här.

Men Läronämnden behandlade (vilket följer av motionens andra förslag) Guds vägar- och Kairos-dokumenten. Nu står det klart att dokumentet Guds vägar är Svenska kyrkans linje (se motionens första förslag), och stiften uppmanas att arbeta vidare med implementering av detta dokument, se snabbprotokollet.

 

Det är svårt att se motionen som annat än välmotiverad. Det motionen avsåg kom till stånd!

Vill du läsa mer? Hela dokumentet Guds vägar länkas det här,  och Kairosdokumentet finner du här.

 

 

 

Kristna i Mellanöstern, Motion 2014:035

Av Jan Erik Amilén den 22 November 2014 om: Ekumenik, POSK, Religionsdialog, Systerkyrkor i världen

Situationen för kristna i Mellanöstern engagerar! I denna motion, undertecknad av Anders Roos (POSK) m.fl., däribland Bertil Murray (FK) och Berth Löndahl (FK), märks ett starkt engagemang. Du kan läsa hela motionen här.

Även motion 65 och motion 84 handlar om kristnas situation i Mellanöstern. De tre motionerna bereddes tillsammans i Ekumenikutskottet, här.

Som ett resultat av arbetet med motionerna beslöt Kyrkomötet att göra ett uttalande, nedan:

Kyrkomötets uttalande: 

En humanitär katastrof utspelar sig i Mellanöstern. Miljoner människor befinner sig på flykt från inbördeskriget i Syrien och från den Islamiska statens (IS) brutala framfart i Irak och Syrien.

Vi ser en skoningslös förföljelse av religiösa minoriteter och de urgamla kristna församlingarna i Irak står inför utplåning. Skolor, sjukhus och bostäder har blivit till ruiner på många håll.

Våldet och förstörelsen har dramatiskt försämrat utsikterna för en varaktig fredlig utveckling i hela regionen.

Läget är så alarmerande att det krävs extraordinära insatser från FN och dess medlemsstater för att skydda människors liv, välbefinnande och religionsfrihet i Mellanöstern.

De mänskliga fri- och rättigheter som världssamfundet har enats kring måste försvaras.

Denna katastrof leder också till att några av de drabbade kommer till Sverige.

Som enskilda, som kyrka och som samhälle har vi ett uppdrag att efter bästa förmåga välkomna dem som tvingats fly och att i förbön och omsorg ge dem hopp om att det är möjligt att åter leva tryggt och åtnjuta de mänskliga rättigheter var och en har.

Kyrkomötet har idag beslutat:

  • om extra resurser för arbetet i Mellanöstern.
    Situationen  i Mellanöstern är mycket allvarlig och Kyrkomötet gav kyrkostyrelsen i uppdrag att avsätta extra resurser för det arbete Svenska kyrkan stöder i Mellanöstern.
  • att uppmana Svenska kyrkans stift att fortsätta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro.
    Kyrkomötet beslutade att kyrkostyrelsen bör uppmana stiften att aktivt använda samtalsdokumentet Guds vägar. Guds vägar är ett inomkyrkligt dokument till stöd för Svenska kyrkans fortsatta reflektion och samtal med företrädare för judisk tro och bekännelse.

 

Vi konstaterar att en inte obetydlig del av dem som flyr krig och oroligheter i t.ex. Syrien och Irak, och som kommer till vårt land, är förföljda kristna.

Beslutet i Kyrkomötet avslog motion 35, men indirekt kan punkten 1 (i slutet av uttalandet) tolkas som ett stöd till den del som anges i motionens andra förslag.

 

 

Den andra iranska revolutionen

Av Anna Sophia Bonde den 30 July 2012 om: Efterföljelse, Islam, Jesus, Mission, Religionsdialog, Systerkyrkor i världen

Med tanke på det jag skrev härom veckan, om seminariet i Almedalen, där en domprost och en imam kom fram till att det inte behöver vara så stora skillnader mellan kristendom och islam, och att vi ju hur som helst tror på samma gud, var det intressant att läsa en artikel i senaste numret av amerikanska tidskriften Christianity Today om situationen just nu i forna Östtyskland, där mängder av muslimer, främst perser, kommer till tro på Jesus och låter döpa sig i kristna kyrkor. En undersökning nämner siffran 500 per år, antagligen är det betydligt fler än så. En präst säger: dessa flyktingar tar otroliga risker för att leva sin kristna tro. Artikeln fortsätter:

Hans församling har växt från 200 till 900 på 20 år. Han ser det ökande antalet konversioner av iranier i Tyskland som bevis på Guds ironi: Tänk er! Av alla platser väljer Gud östra Tyskland, ett av världens mest gudlösa områden, som scenen för ett andligt uppvaknande bland perser.

Enligt samme präst föregår ofta konversionen av att personen ifråga får se en ”ljusfigur”:

vilken ibland liknar Kristus, ibland inte. Men de förstår genast vem han är. Han gör alltid klart att han är Bibelns Jesus, inte Koranens Isa, och han hänvisar dem till särskilda pastorer, präster, församlingar eller husförsamlingar, där de senare hör evangeliet.

Det verkar ofta vara mindre församlingar som tar emot konvertiterna. Ledarskapet i de stora protestantiska kyrkorna är snarare inriktat på religionsdialog och är rädd att den här typen av verksamhet ska sätta käppar i hjulet för samtalen över konfessionsgränserna.

Den här händelseutvecklingen sätter verkligen frågan om harmonisering på sin spets. Det verkar finnas ett vägval att göra. Antingen så fortsätter vi på den inslagna vägen och betonar vikten av religionsdialog (med följd att det verkar allt mindre angeläget att vara en missionerande kyrka). Eller så välkomnar vi nyheterna om väckelsen bland muslimer i Tyskland (och kanske även på andra platser?) och gläds med dem åt att de funnit Jesus. Om vi inte gläds med dem – vad säger det då om intensiteten, värmen, passionen i vår egen tro?

oväntad klarsyn

Av Anna Sophia Bonde den 24 July 2012 om: Religionsdialog

En kommunikatör hos Humanisterna, Emma Ericson, skrev igår på Newsmill en intressant artikel under rubriken Verklighetsfrånvänd dialog kan vara farlig. Ericson hade varit på Almedalsveckan och där besökt ett seminarium, anordnat av Fryshuset, där en imam och domprosten i Visby tydligen i största sämja (“Kumbaya-stämning” enligt artikelförfattaren) diskuterat mångfald och religion och kommit fram till att de trodde på samma gud. Det Ericson ställde sig undrande inför var huruvida det kan sägas vara klokt och omdömesgillt att bagatellisera de skillnader som trots allt finns mellan islam och kristendom, och som bland annat får till följd att det i många länder i världen är svårt att, som född muslim, ha konverterat till kristendomen. Ericson skriver:

Det kvittar liksom hur många gånger skönhetsmissarna säger att de vill ha ”world peace”, bara verklighetsinsikt följt av konstruktiva förslag kan minska det mänskliga lidandet på sikt. Vi kan inte nöja oss med att bara lista vad vi är överens om. Prästens och imamens kompromissande håller tyvärr inte bortom Almedalens dialogskimmer.

Alldeles bortsett från att Ericson därefter får anledning att utlägga Humanisternas märkliga evangelium så har hon en poäng. Även om det i en pluralistisk tid är önskvärt med samtal över konfessionsgränserna så händer det då och då att de där gränserna pratas bort, som om de inte funnes. I den svenskkyrkliga vokabulären har “gränslös” länge (åtminstone sedan Guds kärlek är som stranden skrevs) varit ett honnörsord. Det har fått en rad problematiska konsekvenser. Tittar man till exempel på Lunds domkyrkas reklamfilm så är det betydligt mer Dalai Lama där, än Jesus. World-peace, liksom. Men det är en sak att samtala, utifrån vars och ens unika utgångspunkter. Det är en helt annan sak att fira gudstjänst tillsammans, eller – som i Visby – förbigå att det finns avgörande, dogmatiska skillnader mellan trosåskådningarna ifråga. Det är att varken respektera den andres tro eller sin egen.

buddhismen lockar unga

Av Anna Sophia Bonde den 3 July 2012 om: Barn och ungdomar, Efterföljelse, Religionsdialog

Enligt en artikel i Dagen häromdagen kommenterar några ledare för svenska, kristna ungdomsorganisationer en undersökning som visar att unga människor i Sverige blir alltmer intresserade av buddhismen. De gissar att det är icke-våldsfilosofin och miljömedvetenheten som lockar och får ge sin syn på vad som behöver göras för att få kristendomen att verka attraktiv. Enligt Hannah Kroksson, Svenska kyrkan, är det viktigt att vi nu alltmer lyfter fram miljöfrågorna, ansvaret för skapelsen och möjligheten att äta vegetariskt.  Edward Sköllerfalk, Pingst Ung, är självkritisk: Vi har pratat mycket frälsning i Sverige, det har inte varit miljötänkande i första hand.

Visst är det en utmaning för kyrkan och hennes olika familjer att inte betona somliga trosartiklar på bekostnad av de andra. I bästa fall kan vi hjälpa varandra att låta bli att trilla ner i de diken som ligger närmast just vår sida av vägen.

En annan aspekt av samma dilemma – hur fostrar vi ungdomen in i kyrkan – återfinns i juninumret av Christianity Today som har temat When Are We Going to Grow Up? – The Juvenalization of the American Church (När ska vi bli vuxna? Förbarnsligandet av den amerikanska kyrkan). Tanken är att den omgivande kulturens ungdomskult, under hela efterkrigstiden, så har impregnerat också kyrkan att alltför mycket av strategierna har kommit att präglas av en räddhåga inför att evangeliet inte ska framstå som tillräckligt underhållande för de unga.

Vid en första anblick kanske dessa tankar inte har så mycket att göra med en svenskkyrklig verklighet men visst kan man känna igen den där rädslan inför att (gudstjänsten, konfirmationsundervisningen, dopsamtalet…) ska verka tråkigt och att man, just därför, ska tappa dem man talar med. Men det är stor skillnad mellan den underhållningssträvan som kommer sig av att man glömt sitt uppdrag och därför famlar liksom i blindo och en sund självkritik: varför framstår inte högmässan/bönegruppen/bibelsamtalet som något angeläget? Vad är det i vår pedagogik som fallerat?

Det är sant att det numera finns så många aktörer på marknaden att kyrkan riskerar att framstå som bara en i mängden, och i de allra flesta fall inte den mest välproducerade. Men man behöver bara göra en hastig utblick över världen för att se att varhelst kyrkan är tydlig och modig i att proklamera Jesus och också rent konkret följer i Hans fotspår: helar sjukar, upprättar människor osv osv – där har kyrkan också en osviklig lyskraft.

ny helgdag?

Av Anna Sophia Bonde den 2 May 2011 om: Religionsdialog

Efter att ha läst i SvD och i Dagen om partisekreterare Carin Jämtins (S) förslag att den muslimska högtiden eid ska bli ny svensk helgdag fick jag anledning att läsa en artikel i senaste numret av den amerikanska tidskriften Christianity Today Proselytizing in a Multi-Faith World – why mutual respect and tolerance require us to witness for Christ. Artikeln diskuterar den viktiga frågan hur vi som kristna ska förhålla oss till människor av annan trosuppfattning. Artikelförfattaren gör en distinktion mellan de två termerna “inter-faith” och “multi-faith”. “Inter-Faith” sysslar med religionsdialog utifrån tanken att alla religioner har en gemensam kärna och nog, egentligen, bortom all kultur och alla dogmer, strävar mot samma mål. “Multi-Faith”, däremot, vill betona att vi INTE tillber samma gud/gudar ELLER strävar mot samma mål. Vi behöver därför inte bli förorättade av varandras ömsesidiga önskan att “proselytisera” den andre. Ett sådant förhållningssätt, menar artikelförfattaren Ed Stetzer, undviker den sortens synkretism som kan verka så sympatisk men som egentligen, om man skärskådar den, är både intellektuellt  och dogmatiskt ohederlig.  Stetzer avslutar:

 In faithfulness to our respective founder´s teachings, let us avoid the kind of tolerance that keeps us silent when we believe we have a valuable message to share. At the same time, may we discover a new kind of tolerance – a tolerance that allows and even encourages others to explore and respond to the Truth.

Att tillåta andra trosbekännare frihet möjliggör för mig att bejaka och fördjupa min identitet som kristen. Ja, kanske kommer jag att drabbas av ny iver när jag läser Missionsbefallningen: Jesu ord är riktade till kyrkan idag och till mig personligen! Detta är mitt uppdrag: att berätta om Honom som förvandlat mitt hjärta! Ed Stetzer ger dock tyvärr inget råd hur svenska lagstiftare ska förhålla sig till förslag som Jämtins men jag gissar att det är en fråga som vi måste börja fundera på, oavsett om vi vill det eller ej.

Är det dags att lämna kyrkan nu?

Av Jan-Anders Ekelund den 19 March 2011 om: Jesus, Medlemskap i Svenska kyrkan, Religionsdialog, Svenska kyrkans identitet

Under senaste veckan har det pågått en debatt både inom och utom Svenska kyrkan angående att Sofia församling i Stockholm anställt en imam.

Den högljudda debatten har framförallt förts mellan de främsta företrädarna för modernistisk teologi inom Svenska kyrkan. Sofia församling är sedan långt tid kända för sina sofiamässor, regnbågsmässor och Taji/Qigong program. De som främst argumenterat emot är de kända prästerna Annika Borg och Johanna Andersson, fd Almer (jämnställdhetssamordnare på Chalmers). Den som tror att det skall bli tyst och lugnt och inga stridigheter inom Svenska kyrkan om man kan tysta de som står för vanlig klassisk kristendom har misstagit sig. Det finns långt ifrån någon enighet bland dem som företräder liberal teolog.

Borg och Andersson inledde med att skriva en debattartikel i Svenska Dagbladet under namnet ”En kyrka i fritt fall”. Sedan har stiftsprosten Bo Larsson svarat. Ytterligare ett inlägg är gjort av Borg och Andersson. I dagens GP tar Johanna Andersson på nytt upp ämnet i sin återkommande gästkrönika på ledarsidan.

Först måste man konstatera att Borg och Andersson har helt rätt, att det borde vara en omöjlighet för en kristen kyrka att anställa en imam. Deras rubrik är tyvärr helt sann, en kyrka i fritt fall.

Man kan inte annat än instämma i: ”Om kyrkan inom sig även kan låta andra religioners ledare förkunna sin tro – och dessutom betala för det – är detta en stor förändring i Svenska kyrkans lära, som behöver genomlysas av läronämnd, biskopsmöte och kyrkomöte.”

Kyrkoordningens 34:e kapitel är tydlig med vad som gäller:

7 § Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl. (SvKB 2002:9)

Även om detta är en tidsbegränsad anställning så strider det fullständigt mot intentionen i KO. Jag tror inte någon hade en tanke på att det eventuella undantag som KO öppnar för skulle kunna gälla anställning av en imam.

Men man blir ändå konfunderad över delar av Borg och Anderssons argumentering. Argumenteringen i första artikeln bygger på att vi som kristna har en annan värdegrund än islam. Man pekar inte oväntat på kvinnosyn och inställningen till homosexualitet. Visst skiljer det i värdegrund mellan islam och kristendom till vissa delar, men i andra delar är den faktisk densamma. Däremot så skiljer sig våra trosbekännelser väsensskilt åt. Vi bekänner att Jesus Kristus är Herre och Frälsare, det gör man inte inom islam. Det är därför vi inte kan anställa imamer eller företrädare för andra religioner. Jesus Kristus är den helt avgörande skillnaden. Jesus säger i Joh 14:6 “Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Jag hoppas att det är detta som Borg och Andersson menar när de skriver på slutet: ”Även om tolkningarna inom kristendomen är många, så är det ändå Jesus Kristus som står i centrum och utgör själva utgångspunkten för kyrkans arbete.”

Jag vet att en del menar att imamanställningen är droppen som gör att man måste lämna Svenska kyrkan. Det går inte att försvara ett medlemskap längre när Svenska kyrkan anställer företrädare för andra religioner. Jag förstår verkligen att man kan fundera i de banorna. Men innan du begär ditt utträde, läs Frimodig kyrkas nya broschyr, Är det rätt att stanna kvar i Svenska kyrkan?

”Ingenting tyder på att det inte blir värre, innan det blir bättre” Och när raset kommer – vem skall då finnas där för att kunna bygga något nytt av ruinerna?”

Tillägg 2011-03-25. Dagen och Kyrkans tidning

Svenska kyrkan och polyteismen

Av Anna Sophia Bonde den 26 February 2011 om: Religionsdialog, Svenska kyrkans identitet

I dagens DN lustmördar Lena Andersson Stockholms stifts reklamkampanj på temat “Ja till respekt – vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor”. En tidigare slogan i samma kampanj löd, om ni minns, “Nej till rasism”.  Jag funderade redan då i mitt stilla sinne vem denna kampanj riktar sig till. Är det verkligen någon som misstänker Stockholms stift för rasistiska tankar, ord eller gärningar? Har någon känt sig nödgad att stämma i bäcken? Vadan detta behov att försvara sig redan innan någon anklagat en?  Samma frågor kan ställas till den nu mer affirmativt formulerade trosbekännelsen.

Som kristen ochdärtill  intellektuellt intresserad har jag ofta förvånats över att Lena Andersson, alltid läsvärd och oftast klarsynt, har så många blinda fläckar när det gäller just kristendomen. Jag har ofta tänkt att sentensen “fanatism är kompensation för tvivel” stämmer in, inte bara på hennes föregångare Ingemar Hedenius utan också på Lena Andersson. Men, som den gamla sången lyder, God works in mysterious ways. Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande. Andersson skriver:

Om Svenska kyrkan för en gångs skull hade klarat att förfäkta något bortom sina gudsnådeliga plattityder kunde de ha skrivit: ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Eller ännu hellre: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Men då handlar det ju om Gud och inte om Svenska kyrkan. Och därtill har man gjort påståenden om en ensam Gud, om att alla troende – även rasister och sexister – har samma gud, samt om dennes hantering av världen. Det skulle ge problem med verklighetens reellt existerande ojämlikhet och moraliska katastrofer. Den diskussionen vill kyrkan inte ha, så den rotar i fyndlådan och väljer den bästa av gudarna.

Det spelar tydligen ingen roll hur Guds jord ser ut eller att det av den gamla trosbekännelsen blir kvar ett retoriskt skal som kyrkans tjänare uttalar men inte tror på. Det viktiga är den egna självbilden. Reklamkampanjen får Svenska kyrkans ohederliga filosofi och kunskapsteoretiska haveri, där inget behöver hänga ihop och intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet, att stå än mer smärtsamt klar.

Det är svårt att inte hålla med, Svenska kyrkan har länge behövt inte bara en andlig utan också en intellektuell uppryckning. Den postmoderna vattvällingen fostrar varken goda tänkare eller hängivna efterföljare till Jesus, den är näringsfattig och inte att rekommendera för någon.  Däremot inbillar jag mig inte att någon reklamkampanj från kristet håll, hur vältänkt den än vore, skulle falla Lena Andersson i smaken. Men det är en annan femma.

Är Jesus enda vägen?

Av Jan-Anders Ekelund den 31 December 2010 om: Frimodig Kyrka, Religionsdialog

Vilken är nästa stora fråga i Svenska kyrkan som kommer att skapa starka motsättningar? Jag tror tyvärr att det gäller frågan om synen på andra religioner och en framväxande synkretism. Gäller Jesus egna ord i Joh 14:6 även år 2011: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. För de allra flesta kristna över hela världen är det en självklarhet att det är så. Men i Svenska kyrkan är det inte självklart längre. Under senaste tiden finns det flera tecken på detta.

Prästen och professorn Kajsa Ahlstrand intervjuas i Kyrkans Tidning nr 48, 2010 på Uppsalas stiftssida angående det dokument som Kyrkomötet beställt om religionsdialog. Hon pekar på olika förhållningssätt som har präglat och som präglar mötet med andra religiösa gemenskaper och menar att vi har lämnat ett strängt inklusivt tänkande där vi hävdar att dop och kristen tro är nödvändigt för människans frälsning. I stället
har vi rört oss mot tanken att Gud finns i fler sammanhang. Och kanske vi till och med är beredda att tänka att alla religioner – bortom vars och ens språkbruk – har samma mål. Så långt Ahlstrand

Ett konkret exempel är att Dalai lama skall medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka inbjuden av domprost Håkan Wihlemsson.

Jag är övertygad om att religionsdialog är nödvändigt av två orsaker:

1. För att kunna uppfylla missionsbefallningen måste vi möta våra medmänniskor av annan tro i dialog och samtal.
2. För att vi skall kunna leva i ett mångreligiöst samhälle i en global värld, måste vi ha kunskap om och visa respekt för människor med en annan trosbekännelse.

Men innebär det att vi skall fira gudstjänst tillsammans med människor som inte bekänner att Jesus Kristus är världens frälsare? Var går gränsen mellan synkretism (religionsblandning) och religionsdialog? Här tror jag att vi måste vara väldigt observanta.

För min, Frimodig kyrkas och en överväldigande majoritet av den världsvida Kyrkan så är gemensamma gudstjänster religionsblandning. I gudstjänsten bekänner vi tron på en treenig Gud, vi ber till honom, läser hans ord, tar emot hans heliga nattvard och förväntar oss ett evigt liv tillsammans honom. Kyrka kommer av det grekiska ordet kyriakon vilket betyder “det som hör Herren till”. Buddistisk religion tillhör inte Herren. Den buddistiska tron leder inte heller till Herren enligt Kyrkans bekännelse.

Det finns en stor blåögdhet i dessa frågor. Domprost Wilhemsson menar att alla ser upp till Dalai lama och att han har ett stort symbolvärde. Men det är väl inget skäl för att en religiös icke kristen ledare skall medverka i en kristen gudstjänst? Vilken signal sänder detta och vilket symbolvärde ger det? Svaret jag kan se är att detta signalerar utåt att Svenska kyrkan håller på att ge upp tanken på att Jesus är enda vägen till Gud.

Frimodig kyrka skriver följande om religionsdialog i sin valplattform:

FRIMODIG KYRKA önskar se Svenska kyrkan bekänna att Jesus är Vägen, inte en väg bland många, och att Jesus är Sanningen, inte en sanning bland andra. Som en konsekvens av detta skall inte s.k. mångreligiösa “gudstjänster” firas i Svenska kyrkans lokaler eller med hennes personal inblandade. Alla människor, oavsett religionstillhörighet, är lika mycket värda. Religionsdialog kan vara ett värdefullt verktyg i arbetet för att främja fred och försoning